LITTLE LESS LONDONER

Det går nog inte riktigt att ta igen över ett halvår av tankar som inte skrivits ner, men jag fick lite feeling igår och kände att det är ganska roligt att titta tillbaka på vad en skrivit ibland. Så därför sitter jag här idag igen och knappar ner litegranna. Jag skriver ju bara i den här bloggen för min egen skull ändå så det gör inte så mycket om jag var för upptagen med att leva för att hinna skriva ner vad jag genomlevde från mars 2018 tills nu. Det är bara ett gott tecken; jag har för roligt och resonerat med andra och inte bara mig själv.

Jag tror jag måste skriva av mig lite om hur det känns att vara tillbaka i London den här gången. Jag drog ut på att åka tillbaka så länge som möjligt för att jag ville vara kvar med Edvin, men när det närmade sig skolstart var det ju trots allt dags. I år bor jag med Henrik och Synne igen, men Andrea bor numera med sin pojkvän och vår fjärde musketör är nu Linnea som jag umgicks med mycket när jag var yngre. Det känns skitbra, alla är hur snälla och trevliga som helst och lägenheten i Hammersmith känns kanon. Det är roligt att vara tillbaka i denna delen av stan, för jag tyckte verkligen om Hammersmith första året jag bodde här. Sen att jag mestadels sitter och läser och än så länge inte upptäckt vår location tokmycket är väl en annan femma. Det känns verkligen att det är sista året på min bachelor nu; det är så mycket att läsa. Samtidigt är mitt huvud kvar på Marstrand och jag har svårt att hitta koncentrationen till att tänka på någonting annat än han som är kvar där. Men jag får bara skärpa till mig helt enkelt. Vi får väl se hur snart det sker bara.

Förra sommaren var jag så taggad på att komma tillbaka hit. Jag hade i princip ångest över att sommaren med allt vad den innebar var slut, men jag såg fram emot att komma tillbaka till London. Denna sommaren känns som att den kommer leva vidare för alltid; jag hann inte reflektera över att den tog slut eftersom jag fick det bästa med den med mig in i höstmörkret. Men tanken på att komma tillbaka till London var verkligen inte lockande. Det enda som kanske lockade var att komma till någon sorts rutin. Där hemma började allas gråa vardag och alla behöver nog en grå vardag, även jag. Det var väl dags att dra igång här nu. Men känslan jag haft förut; längtan till stora stan där det händer någonting i varje gatuhörn och där konstrasterna till Sverige är otaliga, den finns liksom inte längre. Jag tror det är en blandning av att jag känner mig rätt klar här nu och att jag hittat hem någon annanstans. Jag vill liksom bo någonstans med mina saker och ha ett examensdiplom i handen. Och jag vill inte befinna mig på en ort där inte Edvin är. Det är så svårt det där. Jag har alltid tänkt att det känns farligt att begränsa sig för någon annan och inte göra eller åka dit en vill i världen. Men jag tror jag har missförstått det där, troligtvis för att jag inte vetat bättre. För när en tycker om någon såhär mycket så vill en inte åka till det där hörnet i världen utan att ha den där personen med sig. Inte en lång stund iallafall. Så ah, nu känns det mest som om jag behöver läsa ut sista kapitlen på en bok som jag konstaterat att jag tröttnat på. Det tar emot, fan. Varje sida tar 300 år. Det är bara 5 månader kvar här, men det känns länge. Samtidigt som jag vill jag uppskatta där jag är; embrace:a nuet och yadayada, så är verkligen London ett mellanstopp jag känner att jag stått kvar på tillräckligt länge nu.

Med det sagt så skall jag anamma denna gråa dag och ha en kanonbra dag. Jag skall träffa uni-kompisarna ikväll och nu skall jag läsa in lite inför nästa vecka. Har shitloads to do, och det skall jag göra i min pyjamas sittandes i mitt burspråk.

Tillbaka för min sista hösttermin på King’s. Är så tacksam över att få gå här ändå.

 

Jag i mitt heltäckningsbeklädda rum. 

 

Tillbaka vid Hammersmith Brigde!

 

Henke och pubhäng. Lite roligare här än i Mile End – här är pubarna fler och närmare hehe. 

 

På cafét The Corner House som ligger mitt emellan vår lägenhet nu och där jag bodde i Shepherd’s Bush första året. Ska en bli stammis någonstans i ens liv känns det som att det kommer bli här.

KÄRA NÅN

Det var över ett halvår sedan som jag kände att jag behövde sätta ord på mina känslor och tankar i text här. Det säger sig självt att det hänt ett och annat sedan dess. En fjärde termin på King’s är över och en femte har börjat, en ytterligare sommarsäsong på Marstrand är förbi och jag bor numera i Hammersmith fram till slutet på mars nästa år.

… För sen ska jag hem. Jag vet att jag skrivit ner här flera gånger att vad ’hem’ är har varit så oklart och odefinierat för mig så länge, men fan, jag har hittat hem nu. Till en person. Sommaren 2018 alltså, vilket guldkorn. Idyll. Det var nattbad, fuldans och högsång på dansgolv, AW:s, båtturer, middagar, frukostar, turer i kärror ner för backar, lekplatshäng klockan 03, vandringar i berg, blommor bakom öronen, cykelturer med lite för mycket alkohol i blodet, handhållningar, kyssar, fina ord, höga skratt. Allt med den bästa människan jag träffat. Jag vill bara ha honom i min närhet hela tiden. Han är smart, snäll, rolig, fin, gullig, han debatterar emot mig, motbevisar mig, berömmer mig och kramar mig. Jag har inte känt mig älskad på det här sättet förut, eller känt mig så trygg i någons armar som i hans. Ingen har tittat på mig så som han gör, eller sagt sådant till mig som han gör. Och även om jag är här i London nu och han är i Sverige och vi kommer leva på olika orter för en stund så är det så himla, himla värt det. Jag vill verkligen bara vara med honom.

Det var knappt ett år sedan som jag sa ’hemma’ till 3 ställen, jämförde mig med mina vänner som alla ’hittat någon’ och tyckte alla killar jag träffat på var rätt så skräpiga. Nu har jag träffat någon som jag vill spendera varje vaken och sovandes sekund med. Skit i resten av världen, jag vill vara där han är. Lite så känner jag. Och om tre dagar skall jag hem till Edvin. Har aldrig ens längtat till julafton så mycket som jag längtar tills dess, och då var han ändå här i förrgår. Haha, vem kunde trott detta. 20 minuter från där jag växt upp, där var han, hela tiden. Livet är bra lustigt.

SISTERS-IN-LAW

Hösten 2013 började jag på juristprogrammet. Minns första dagen så väl fortfarande. Jag var nämligen så orimligt osäker på vad jag skulle ta PÅ mig. Ironiskt med tanke på att jag bara häromdagen skrev ett inlägg om att jag inte bryr mig om sådant numera. Ännu mer ironiskt att jag något år senare in på programmet färgade håret lila och köpte upp sortimentet på Monki. Hur som helst. Jag hade en DKNY-väska som jag hade ’investerat i’ (den gick sönder efter ett år, ’kvalitet håller bättre’ osv). Jag hade också en blåvitrandig skjorta från Ralph Lauren, precis som ungefär alla andra. Kan utan tvekan säga att jag idag aldrig skulle ha tagit på mig en sådan skjorta frivilligt, satan vad obekvämt.

Första dagen, på inskrivningsdagen, så hade vi en introduktionsföreläsning följt av en rundvandring på skolan. Jag tror att vi blev indelade i efternamn och jag skulle gå i en grupp som leddes av en student ett år över oss. Efter den rundvandringen undrade jag om han någonsin ens brukade befinna sig i skolan. Handelshögskolan i Göteborg är inte jättemånga kvadratmeter, men jag antar att vår guide varit för upptagen för att insupa all kunskap om paragrafer för att lära sig att hitta till någonting annat än matsalen.

På rundvandringen med undertecknad (Sjöholm) gick också en SultanSteffnerSelin och Sjöqvist. Kanske skulle också en Sars ha gått med i vår grupp om det inte var för att hon var sen/inte där/bortglömd(?). Elin var hur som helst inte med i våran lilla karavan den dagen. Därefter följde 3 veckor av konstant alkoholintag, hundra stela små spex inför potentiella framtida arbetsgivare som inte kunde bry sig mindre och maskeradfester vars förberedelser av outfits min mamma var mer engagerad i än jag själv. Tre år senare var mina absolut närmsta vänner från juristprogrammets 2018 års examinerande klass fortfarande de där stollarna från rundvandringen som inte lärde oss ett skvatt. Vi hittade tidigt också A-lagarna Andersson, Andersson och Apell (… vars grupp vi nästan alla också borde ha räknats in i efter nollningsperioden kanske) och Elin likaså. Madeleine slutade på programmet rätt tidigt. Men lite avrundat skulle jag vilja säga att det var vi ’sedan dag ett’.

Det är så roligt hur en grupp människor kan hitta varandra sådär. Gud, vi är ju så olika. Jag minns att jag tyckte Josefin verkade störtskön och hon hade så grov göteborgska att det var svårt att ta henne på allvar: nu tar jag henne på största möjliga allvar för hon är så driven och cool. Frida och Malin verkade hemmakära: de är nog de som vågat sig längst bort av alla. Jag tänkte att Michaela hade hamnat fel; hon var som tagen från en kreativt skrivande-blogg och sade högt till vårt muskelberg till guide att hon ville studera genusrätt och då tror jag han blev ännu mer osäker på vad som var höger och vänster. Elin kom till juristprogrammet direkt från GMU:n och såg (ser) ut som en 10 gånger bättre version av Ebba von Sydow och/eller Emilia de Poret, så hon uppfattades ju inte det minsta skrämmande ((((ironi))))). Nu är hon den jag har närmast kontakt med av dem alla och är faktiskt en riktig mjukis. Jag hade kunnat sätta pengar på att Johanna Steffner var minst 3 år äldre än mig för jag förstod inte hälften av orden i hennes vokabulär. Emelie verkade lugn – det tror jag kanske var en av mitt livs största missbedömningar av en Duracellkanin. Det är så kul med första intryck. Och jag tycker det är så roligt att människor bara känner på sig med en gång de träffas att det där intrycket, hur skevt det än må vara till en början, ändå är ett positivt intryck.

För några veckor sedan skickade alla in sin examensuppsats för att nu vara färdigutexaminerade jurister utom jag. Jag trodde inte att det skulle kännas i hjärtat så som det gjorde faktiskt. Jag är ju där jag vill vara och där jag ska vara just nu. Det är jag säker på. Men känslan var lite som om en blivit snuvad på studenten. Som om målgången stängdes igen medan jag fortfarande var kvar i spåret. Det är ju självklart att så var tvunget att bli fallet – jag har tagit en tre års lång paus från programmet och de andra körde på. Men ändå. Det är någonting med att få knyta ihop säcken; inte bara sin egna men den som en delar med de andra. Få skåla den sista juriststudentskålen tillsammans med dem. Det hade liksom varit roligt att få börja och avsluta den där redan tillsammans med dem. Och nu känner jag mig verkligen återigen som minstingen i gänget (trots att det på pappret faktiskt ändå var Johanna Steffner som var yngst, trots allt…). Minstingen som sitter kvar i skolbänken några år till och som har ’vuxna juristkompisar’ nu. Det är en obeskrivlig känsla. För samtidigt är jag så otroligt glad att jag inte är dem, haha. Jag är inte där än. Och nu riskerar jag ju inte heller att stjäla varken uppmärksamhet eller ära från någon av dem den dagen jag ställer till med examensfest, för en sådan kan de räkna med kommer att blir av. Summa summarum är jag glad att jag hittade kompisar på ett universitetsprogram som jag så ofta kände att jag inte passade på; som jag inte riktigt kanske är gjord för men som nu vill göra klart för att kunna bocka av den bedriften. De där kompisarna var där ändå, och hjälpte till på vägen när en hade dåliga guider, dagar och tentaresultat.

Det var min lilla historia om mina jurist-kompisar det. Jag är säker på att ni ser dem posera på professionella fotografier hos fina juristbyråer inom snar framtid, men här kommer lite bilder från när Josefin, Michaela, Josefin, Elin och jag var i Stockholm i somras istället. För att jag saknar dem och sommaren. Jag hoppas även att detta blir en fin påminnelse för dem om hur mycket de älskar mig och hur rimligt det är att de som hårt arbetande jurister tar sommarens AW-notor nu när jag fortfarande är en stackars student.




 


DRÖMMIGA SÖNDAGAR

Nu måste det ju verka som om jag har århundradets hemlängtan och inte har någonting alls att göra i London, så som jag skriver om vad som hänt hemma i Sverige hela tiden och om alla vänner och familj jag längtar efter. TVÄRTOM. Jag går under av uppsatsskrivande så det är snarare att jag har för mycket att göra för att hinna med någonting annat inspirerande att skriva om.

Så. Hemma i Sverige senast jag var där hade vi en DRÖMSÖNDAG hos Emma ute på Överön. Lika mycket som jag älskar London och har svårt att se mig själv bo speciellt långt ifrån civilisationen i nuläget så kan jag ändå förstå att Emma och Fredrik älskar att bo därute på vischan alltså. Jag är ju en lantis enda in i själen och uppskattar så fruktansvärt mycket att få komma ut i frisk luft. Det är det jag saknar absolut mest med Sverige faktiskt. Visst, det går att ta sig en liten tripp till Hyde Park om ögonen behöver se någonting grönt men en andas ju säkert in motsvarande minst ett Marlboro-paket inom loppet av en timma. Det är riktigt vidrigt. Jag känner till och med att jag blir förkyld oftare här. Det beror på luften. Helt 100. Helt fruktansvärt. Behöver detoxa lungorna snart igen.

Vi sågs hemma hos Emma på födelsedagsbrunch för henne och mig. Efter det tog vi en kalaslång promenad på öns promenadslinga. En sådan där som biter tag i kinderna och som gärna får ta hur lång tid som helst för att en har fika med sig, ni vet.


Av oss 5 i gänget är det två som vuxit upp lite mer ’i civilisationen’ (läs: haft minst en granne iallafall) till skillnad från oss andra. De är riktiga hikers som ni ser.


… och då jag och Emma blev 24 nu i januari börjar ju ålderstecknen göra sig märkbara. Emma är en dag äldre så hon pallade inte trycket lika länge som jag. Jag var väldigt stöttande i det hela.


Det var alltså vi två som fyllde 24 år. 24. Ingenting har hänt sedan vi fyllde 9.


Och så det här med gruppfoto. För att Linnea också för en gångs skull ska få vara med på lite foton och inte bara stå bakom kameran. Här fick vi byta pose för att jag tyckte att jag såg ut som världens ljushuvud.


Här tyckte Evelina att alla vi andra såg så kärleksfulla ut och hon hamnade på kanten, så det gick inte heller.


Här tappade jag balansen när murens stenar började ramla isär. Eller så var jag baktung. Minns inte riktigt.


It’s a wrap!

EXPERT EXPECTATIONS

Det här med att inte vara duktig på saker och ting är väl inte skitkul för någon, men för mig har det verkligen varit ett problem så länge jag kan minnas. Jag hade sådan ångest när vi skulle åka skridskor med skolan att jag istället fick ta till och spela fullständig clown för att klara av dagen. Istället för att faktiskt försöka lära mig så tänkte jag väl att det var lika bra att låtsas som om jag jag var jordklotets största icke-talang på det där. Då skulle jag iallafall uppfattas som ’duktig på att vara rolig’. Det var så med precis allting när jag var yngre, och om jag visste att det var någonting jag inte var bra på som gick att undvika att göra så struntade jag i att försöka istället.

Jag har ändå försökt utmana det där mer och mer, för det hämmar ju en så fruktansvärt mycket i livet. Startskottet var nog när jag började spela innebandy i högstadiet trots att jag visste att resten av laget då hade spelat i säkert 6, 7 år. Jag visste att det innebar att jag skulle vara bland de sämsta ett tag. Och det gick bra. Jag överlevde, tänka sig. Då var det en väldigt stor bedrift för mig att våga sig på: att inte vara bäst på någonting. Det är ju inte direkt så att jag varit bäst på någonting någonsin, men det har ofta varit målet för mig. Det är nog lite därför jag drar ut på att lära mig ett nytt språk just nu till exempel. Jag vet att det kommer innebära att jag är rätt så jävla jättedålig till en början och jag tycker allt fortfarande att det är lite jobbigt. Av någon anledning kan jag ibland få idén om att jag gör mig till åtlöje om jag inte är duktig på någonting. Vilket ju såklart är helt absurt, alla måste vi ju börja någonstans och vem fan bryr sig om vad jag är bra på. De flesta är ju upptagna av att tänka på vad de själva sysslar med ändå.

MEN. Jag har verkligen jobbat på detta! Och jag tycker att jag kommit väldigt långt. Bland annat så har största delen av den betygshets jag förr alltid utsatte mig själv försvunnit. Förr kändes det som om världen gick under om jag inte fick högsta betyg, eller det var snarare inte ens ett alternativ. Allt eftersom jag blivit äldre, kuggat tentor och fått perspektiv på vad som är viktigt här i livet så har den pressen försvunnit. Nu vet jag att mitt värde inte sitter i ett betyg. Jag testar mer än gärna nya sporter och aktiviteter. Bland annat så går jag just nu i en kreativ skrivarkurs här, vilket jag tror att jag nämnt här innan någon gång redan. Alla andra där är britter och kan så många synonymer för ord att jag ibland blir helt ställd och knappt får ur mig en enda engelsk mening, men jag är där och tycker det är skitkul. Och så försöker jag ju mig på det här med att bli bättre på fotografi. Jag är ju dock inte alls bra på att redigera. Vissa av bilderna här nedan är inte ens redigerade alls. Alltså jag får ju krupp bara av att tänka på Photoshop. Har liksom INGEN motivation till att sitta och lära mig det. Jag vill bara vara bra på det med en gång. Likaså kamerafunktionerna till kameran jag har. Har snart sagt i ett år att jag ska sätta mig in dem. Har jag det? Nej. Jag tror till och med att jag tappat bort instruktionsboken. Har ju med andra ord lite höga prestationsförväntningar på mig själv ännu, som om duktigheten skall kunna gå att sätta på med en knapptryckning.

Får jobba vidare lite där kanske. Här är iallafall några mina kamera-knapptryckningar när jag var hemma senast!

FROM BARCELONA WITH LOVE

Jag är så himla dålig på att ringa folk. Vilket är så skevt, för jag tänker väldigt mycket på människor jag bryr mig om. Dagligen så tänker jag på mina vänner och min familj och undrar vad de gör. Men det här med att ringa. När jag var yngre och skulle iväg brukade mamma alltid vilja att jag ringde när jag kom fram. Jag glömde ALLTID av det och några timmar senare, när jag varit framme hos kompisen eller festen hållit på i sisådär 3-4 timmar så brukade hon ringa och fråga ”Är du framme i Barcelona än eller?”. Jag är nog ökänd bland mina nära för att vara dålig på det där.

Men ibland så slår det till. Häromdagen pratade jag och Linnea en lång stund om allt mellan himmel och jord. Hon är liksom min BÄSTA vän och vi har inte pratat i telefon eller face to face sedan i början på januari. Ni förstår ju. Tur att de flesta av mina vänner är likadana annars hade jag inte haft några kvar. Tror det äntligen blev av nu dels för att vi för en gångs skull båda hade tid, och dels för att jag har börjat längta hem så himla mycket det senaste. Det späddes på ganska mycket av att familjen var här härom veckan, men jag kände så innan också. Det är inte så att jag inte trivs här, tvärt om. Det är bara att jag saknar så många där hemma. Jag vill ha sommar så vi kan umgås massor. Och ja, jag inser att det inte ens är mars. Och ja, jag inser att det är minusgrader eller pissregn precis hela tiden, så tro mig när jag säger att jag SÖRJER att mina sommarcravings kom så tidigt iår.

Men för att påminna mig om att de inte är så långt borta tänkte jag att jag laddar upp lite bilder från när världens bästa vänner var här i London. Det var en sådan blixtvisit att jag knappt hann blinka, men så himla guld att de alla lyckades komma hit samtidigt. Så TACKSAM att jag har er.

Här blir jag attackerad av vad jag då misstänkte var en en rabies-ekorre


… vilket fick Emma att balla ur av skratt. Supporten(!!!)




Här åt vi frukost på en av restaurangerna hos Sketch – ett superinneställe i centrala London. Detta heter The Glade. Måste bokas i förväg, om det är någonting som lockar någon – men en Alice i Underlandet-frukost ju borde ju locka alla!


… Vi hann även med en Afternoon Tea i The Orangery i Kensington Gardens! Det var Linnea som hittade detta stället. SUPERMYSIGT och inte jättedyrt för att vara Afternoon Tea faktiskt.

Helt sjukt vad jag har goa kompisar va. Vi ses snart! KRAM