SISTERS-IN-LAW

Hösten 2013 började jag på juristprogrammet. Minns första dagen så väl fortfarande. Jag var nämligen så orimligt osäker på vad jag skulle ta PÅ mig. Ironiskt med tanke på att jag bara häromdagen skrev ett inlägg om att jag inte bryr mig om sådant numera. Ännu mer ironiskt att jag något år senare in på programmet färgade håret lila och köpte upp sortimentet på Monki. Hur som helst. Jag hade en DKNY-väska som jag hade ’investerat i’ (den gick sönder efter ett år, ’kvalitet håller bättre’ osv). Jag hade också en blåvitrandig skjorta från Ralph Lauren, precis som ungefär alla andra. Kan utan tvekan säga att jag idag aldrig skulle ha tagit på mig en sådan skjorta frivilligt, satan vad obekvämt.

Första dagen, på inskrivningsdagen, så hade vi en introduktionsföreläsning följt av en rundvandring på skolan. Jag tror att vi blev indelade i efternamn och jag skulle gå i en grupp som leddes av en student ett år över oss. Efter den rundvandringen undrade jag om han någonsin ens brukade befinna sig i skolan. Handelshögskolan i Göteborg är inte jättemånga kvadratmeter, men jag antar att vår guide varit för upptagen för att insupa all kunskap om paragrafer för att lära sig att hitta till någonting annat än matsalen.

På rundvandringen med undertecknad (Sjöholm) gick också en SultanSteffnerSelin och Sjöqvist. Kanske skulle också en Sars ha gått med i vår grupp om det inte var för att hon var sen/inte där/bortglömd(?). Elin var hur som helst inte med i våran lilla karavan den dagen. Därefter följde 3 veckor av konstant alkoholintag, hundra stela små spex inför potentiella framtida arbetsgivare som inte kunde bry sig mindre och maskeradfester vars förberedelser av outfits min mamma var mer engagerad i än jag själv. Tre år senare var mina absolut närmsta vänner från juristprogrammets 2018 års examinerande klass fortfarande de där stollarna från rundvandringen som inte lärde oss ett skvatt. Vi hittade tidigt också A-lagarna Andersson, Andersson och Apell (… vars grupp vi nästan alla också borde ha räknats in i efter nollningsperioden kanske) och Elin likaså. Madeleine slutade på programmet rätt tidigt. Men lite avrundat skulle jag vilja säga att det var vi ’sedan dag ett’.

Det är så roligt hur en grupp människor kan hitta varandra sådär. Gud, vi är ju så olika. Jag minns att jag tyckte Josefin verkade störtskön och hon hade så grov göteborgska att det var svårt att ta henne på allvar: nu tar jag henne på största möjliga allvar för hon är så driven och cool. Frida och Malin verkade hemmakära: de är nog de som vågat sig längst bort av alla. Jag tänkte att Michaela hade hamnat fel; hon var som tagen från en kreativt skrivande-blogg och sade högt till vårt muskelberg till guide att hon ville studera genusrätt och då tror jag han blev ännu mer osäker på vad som var höger och vänster. Elin kom till juristprogrammet direkt från GMU:n och såg (ser) ut som en 10 gånger bättre version av Ebba von Sydow och/eller Emilia de Poret, så hon uppfattades ju inte det minsta skrämmande ((((ironi))))). Nu är hon den jag har närmast kontakt med av dem alla och är faktiskt en riktig mjukis. Jag hade kunnat sätta pengar på att Johanna Steffner var minst 3 år äldre än mig för jag förstod inte hälften av orden i hennes vokabulär. Emelie verkade lugn – det tror jag kanske var en av mitt livs största missbedömningar av en Duracellkanin. Det är så kul med första intryck. Och jag tycker det är så roligt att människor bara känner på sig med en gång de träffas att det där intrycket, hur skevt det än må vara till en början, ändå är ett positivt intryck.

För några veckor sedan skickade alla in sin examensuppsats för att nu vara färdigutexaminerade jurister utom jag. Jag trodde inte att det skulle kännas i hjärtat så som det gjorde faktiskt. Jag är ju där jag vill vara och där jag ska vara just nu. Det är jag säker på. Men känslan var lite som om en blivit snuvad på studenten. Som om målgången stängdes igen medan jag fortfarande var kvar i spåret. Det är ju självklart att så var tvunget att bli fallet – jag har tagit en tre års lång paus från programmet och de andra körde på. Men ändå. Det är någonting med att få knyta ihop säcken; inte bara sin egna men den som en delar med de andra. Få skåla den sista juriststudentskålen tillsammans med dem. Det hade liksom varit roligt att få börja och avsluta den där redan tillsammans med dem. Och nu känner jag mig verkligen återigen som minstingen i gänget (trots att det på pappret faktiskt ändå var Johanna Steffner som var yngst, trots allt…). Minstingen som sitter kvar i skolbänken några år till och som har ’vuxna juristkompisar’ nu. Det är en obeskrivlig känsla. För samtidigt är jag så otroligt glad att jag inte är dem, haha. Jag är inte där än. Och nu riskerar jag ju inte heller att stjäla varken uppmärksamhet eller ära från någon av dem den dagen jag ställer till med examensfest, för en sådan kan de räkna med kommer att blir av. Summa summarum är jag glad att jag hittade kompisar på ett universitetsprogram som jag så ofta kände att jag inte passade på; som jag inte riktigt kanske är gjord för men som nu vill göra klart för att kunna bocka av den bedriften. De där kompisarna var där ändå, och hjälpte till på vägen när en hade dåliga guider, dagar och tentaresultat.

Det var min lilla historia om mina jurist-kompisar det. Jag är säker på att ni ser dem posera på professionella fotografier hos fina juristbyråer inom snar framtid, men här kommer lite bilder från när Josefin, Michaela, Josefin, Elin och jag var i Stockholm i somras istället. För att jag saknar dem och sommaren. Jag hoppas även att detta blir en fin påminnelse för dem om hur mycket de älskar mig och hur rimligt det är att de som hårt arbetande jurister tar sommarens AW-notor nu när jag fortfarande är en stackars student.




 


DRÖMMIGA SÖNDAGAR

Nu måste det ju verka som om jag har århundradets hemlängtan och inte har någonting alls att göra i London, så som jag skriver om vad som hänt hemma i Sverige hela tiden och om alla vänner och familj jag längtar efter. TVÄRTOM. Jag går under av uppsatsskrivande så det är snarare att jag har för mycket att göra för att hinna med någonting annat inspirerande att skriva om.

Så. Hemma i Sverige senast jag var där hade vi en DRÖMSÖNDAG hos Emma ute på Överön. Lika mycket som jag älskar London och har svårt att se mig själv bo speciellt långt ifrån civilisationen i nuläget så kan jag ändå förstå att Emma och Fredrik älskar att bo därute på vischan alltså. Jag är ju en lantis enda in i själen och uppskattar så fruktansvärt mycket att få komma ut i frisk luft. Det är det jag saknar absolut mest med Sverige faktiskt. Visst, det går att ta sig en liten tripp till Hyde Park om ögonen behöver se någonting grönt men en andas ju säkert in motsvarande minst ett Marlboro-paket inom loppet av en timma. Det är riktigt vidrigt. Jag känner till och med att jag blir förkyld oftare här. Det beror på luften. Helt 100. Helt fruktansvärt. Behöver detoxa lungorna snart igen.

Vi sågs hemma hos Emma på födelsedagsbrunch för henne och mig. Efter det tog vi en kalaslång promenad på öns promenadslinga. En sådan där som biter tag i kinderna och som gärna får ta hur lång tid som helst för att en har fika med sig, ni vet.


Av oss 5 i gänget är det två som vuxit upp lite mer ’i civilisationen’ (läs: haft minst en granne iallafall) till skillnad från oss andra. De är riktiga hikers som ni ser.


… och då jag och Emma blev 24 nu i januari börjar ju ålderstecknen göra sig märkbara. Emma är en dag äldre så hon pallade inte trycket lika länge som jag. Jag var väldigt stöttande i det hela.


Det var alltså vi två som fyllde 24 år. 24. Ingenting har hänt sedan vi fyllde 9.


Och så det här med gruppfoto. För att Linnea också för en gångs skull ska få vara med på lite foton och inte bara stå bakom kameran. Här fick vi byta pose för att jag tyckte att jag såg ut som världens ljushuvud.


Här tyckte Evelina att alla vi andra såg så kärleksfulla ut och hon hamnade på kanten, så det gick inte heller.


Här tappade jag balansen när murens stenar började ramla isär. Eller så var jag baktung. Minns inte riktigt.


It’s a wrap!

FROM BARCELONA WITH LOVE

Jag är så himla dålig på att ringa folk. Vilket är så skevt, för jag tänker väldigt mycket på människor jag bryr mig om. Dagligen så tänker jag på mina vänner och min familj och undrar vad de gör. Men det här med att ringa. När jag var yngre och skulle iväg brukade mamma alltid vilja att jag ringde när jag kom fram. Jag glömde ALLTID av det och några timmar senare, när jag varit framme hos kompisen eller festen hållit på i sisådär 3-4 timmar så brukade hon ringa och fråga ”Är du framme i Barcelona än eller?”. Jag är nog ökänd bland mina nära för att vara dålig på det där.

Men ibland så slår det till. Häromdagen pratade jag och Linnea en lång stund om allt mellan himmel och jord. Hon är liksom min BÄSTA vän och vi har inte pratat i telefon eller face to face sedan i början på januari. Ni förstår ju. Tur att de flesta av mina vänner är likadana annars hade jag inte haft några kvar. Tror det äntligen blev av nu dels för att vi för en gångs skull båda hade tid, och dels för att jag har börjat längta hem så himla mycket det senaste. Det späddes på ganska mycket av att familjen var här härom veckan, men jag kände så innan också. Det är inte så att jag inte trivs här, tvärt om. Det är bara att jag saknar så många där hemma. Jag vill ha sommar så vi kan umgås massor. Och ja, jag inser att det inte ens är mars. Och ja, jag inser att det är minusgrader eller pissregn precis hela tiden, så tro mig när jag säger att jag SÖRJER att mina sommarcravings kom så tidigt iår.

Men för att påminna mig om att de inte är så långt borta tänkte jag att jag laddar upp lite bilder från när världens bästa vänner var här i London. Det var en sådan blixtvisit att jag knappt hann blinka, men så himla guld att de alla lyckades komma hit samtidigt. Så TACKSAM att jag har er.

Här blir jag attackerad av vad jag då misstänkte var en en rabies-ekorre


… vilket fick Emma att balla ur av skratt. Supporten(!!!)




Här åt vi frukost på en av restaurangerna hos Sketch – ett superinneställe i centrala London. Detta heter The Glade. Måste bokas i förväg, om det är någonting som lockar någon – men en Alice i Underlandet-frukost ju borde ju locka alla!


… Vi hann även med en Afternoon Tea i The Orangery i Kensington Gardens! Det var Linnea som hittade detta stället. SUPERMYSIGT och inte jättedyrt för att vara Afternoon Tea faktiskt.

Helt sjukt vad jag har goa kompisar va. Vi ses snart! KRAM

WE ARE FAMILY

Förra helgen var min familj här! Amanda var den enda som saknades men hon är i Bali så misstänker att det inte går någon nöd på henne. Eller ah, hon beslutade sig för att åka till en by vid en aktiv vulkan så vi får väl se när det väl börjar gå nöd på henne trots allt. Hur som helst: resten var här!

Det trodde jag verkligen inte skulle ske innan jag tog examen här, jag vet hur svårt det är att få ihop allas scheman. Men jag fick ett samtal när jag satt på föreläsning och i kameran så satt hela familjen på flygplatsen, påväg till två delar av världen varav den ena var till min. Blev så överraskad!

Det är lite svårt när en får besök här, särskilt när det är flera som kommer. För det finns så otroligt mycket att göra och det känns som att det kanske finns en förväntan om att jag kan den här stan vid det här laget. Visst, jag har ju lite bättre koll än någon som kommer hit över en helg, men fan, det finns ju så mycket att göra. Känner ibland lite press att leverera någonting som alla tycker är fantastiskt, men familjehelgen blev faktiskt mest promenader, mycket mat och häng med varandra bara, vilket jag nog tänker var deras mål med resan ändå. På fredagen visade jag bland annat runt dem kring campus, vilket tar sin lilla tid. På lördagen körde vi en riktig genomkörare av centrala London och majoriteten av alla monument, och populära gator och turistattraktioner. Har inte ens gjort det själv sedan jag flyttade hit, så nu äntligen blev det av! Tror jag räknade att vi gick igenom 9 olika parker den dagen. På söndagen gick vi från deras hotell till Brick Lane och landade tillslut på ett ställe som kommer att bli min favoritpub, jag kände det in enda in i benmärgen när vi kom in haha. The Astronomer hette den, så fantastisk mysig. Och så fantastiskt mysig helg. Är så tacksam över min fina familj och att de lyckades ta sig hit till mig. Det känns skönt att de har lite mer inblick i hur min vardag ser ut. Det har ibland känts som om jag pratar om en annan värld; någonting som ingen i familjen förutom jag har kunnat relatera till alls.

Amanda var också här för inte så länge sedan, precis innan jul, vilket också var så himla mysigt. Och nu när de andra var här bodde Jonathan hos mig. Tänker på de som inte har syskon och jag önskar så att de har någon i sin närhet som iallafall liknar vad det är att ha ett. Trots alla tjafs genom åren som jag haft med min syster och trots alla år det är mellan mig och min bror så är det verkligen guld att ha dem i livet. Appreciation post deluxe för familjen Sjöholm.


… inser vid närmare eftertanke att bilden kanske är lite opassande för ett inlägg om familjen hahaha, dör. Från en marknad på Brick Lane iallafall!


Från The Astronomer. Alltså, kärlek i väggarna.

 
Vi hade roligare än vad det ser ut som!!! Jag hade precis haft ett hysteriskt anfall på grund av att jag gått igenom 24 år av mitt liv utan att ha en aning om att det finns svarta svanar, så jag var bara lite utmattad.

Vi åt hela helgen, hela tiden. När vi inte gick. Tror vi snittade typ 20.000 steg, utan krydd. Nu har jag ätit tillräckligt för att stå mig tills sommaren kommer då pappa kan göda mig igen.

När galningarna ringde och överraskade från flygplatsen.

 
När Amanda posar…

vs. när jag gör det. Jag är ju så mycket storasyster och hon så mycket lillasyster att det är sjukt.


Ni är bäst på jorden. Jag vore ingenting utan er <3 (vilket ju även är bokstavligt talat, mamma och pappa ni gjorde ett bra jobb). KRAM

VÄRLDSPROBLEM & VÄNNER

I helgen drog jag hem till Sverige för en liten stund. Emma skulle ha kräftskiva och jag låtsades om som att jag inte kunde/tänkte dyka upp. Fast jag gjorde ju det. Såklart. Skulle aldrig missa en fest som hon ställer till med. Och när vi allihopa satt där i ladan; jag och mina bästa vänner i hela vida världen, då några dansade line dance, någon sprang efter sin hund och en svag lukt av kobajs blandades med lukten av skaldjur, så påmindes jag återigen om att det där är allt som egentligen betyder något. Klyschiiiiiiiigt måhända, men allvarligt. Nu har jag bytt den där omgivningen mot ett skrivbord som vetter mot världskartor, FN-tankekartor och artiklar upphängda på väggen.

Och det här är ju min vardag nu; en sådan som alla måste komma tillbaka till efter en helg som släppt en lös likt en ko på grönbete. Den där vardagen betyder ju också mycket. Men ibland undrar jag egentligen vad jag tänker att jag skall åstadkomma med det här. Jag känner mig ju motiverad, absolut, och jag tycker det är superkul. Men jag tror att jag kommit ner från det där molnet jag svävade på när jag är liten, då jag tittade på bilder av politiska kämpar och tänkte att ”jag skall också rädda världen en dag”. Jag tror inte att jag behöver intala mig att jag ska åstadkomma det där längre. Klyschiiiiiiiigt igen kanske, men jag vill bara må bra och vara omgiven av människor jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag tror inte det har att göra med att jag skulle ha ”gett upp” om att göra skillnad, jag har nog mest bara insett att vad jag än gör så kommer det inte spela någon som helst roll om jag inte har mina vänner och familj att skratta med och berätta om det för.

Jag känner själv när jag läser det jag nyss skrivit att det är så känslosamt och tomt på samma gång: en sådan där text under en instagram-bild en bara bläddra förbi för en känner att ”oh lord, give me a break, ingen bryr sig om din motivation blahablaha”. Kan typ förstå det. Ville egentligen mest bara skriva ner att den här helgen var fantastiskt mysig och så sidospårade jag lite. Som jag alltid gör. Classic me att aldrig få slut på ord, även de minst intresseväckande. Kanske borde sluta upp som författare? Tanken har ju slagit mig att sitta i en gungstol på en altan vid havet någonstans och skriva fackböcker om världsproblem och fiktiva böcker om mina minnen med mina vänner.

SOMMAR & SEPARATIONER

Jag funderar på om en ens levt på riktigt om en aldrig vaknat upp med neonrosa läppstift i hela ansiktet, glittergel på benen och i en urringad baddräkt utan att minnas hur en kom hem. Om en inte dansat till soluppgången, gått onykter från dansgolvet till det lokala bageriet och hämtat varma kanelbullar och ätit dem längst en kullerstenskaj en måndagsmorgon. Eller sjungit stämsång och väckt hela gatan klockan 04. En kanske har levt, men inte fan har en levt som jag gjort denna sommaren isåfall.

Vaknade igår med en sjuklig känsla. Förstod inte vad det var med mig alls. Satt på balkongen och åt mysfrukost med Tilda, hade haft en fantastiskt rolig sista-fest på Societetshuset och har haft den mest drömmiga sommaren hittills. Kunde inte alls förstå varför jag mådde så konstigt. Inte var det bakfylla heller (en sådan har en ju lärt sig att känna igen efter att ha festat cirka varje dag i 3 månader). Sedan insåg jag. Det är separationsångesten deluxe. Den har slagit mig som en knytnäve i magen och sitter kvar där och gror medan människa efter människa sätter sig på bussar bort från Marstrand. Människor jag aldrig mött, människor jag skålat med och människor som levt sida vid sida med mig hela sommaren. Som delat allt med mig, eller som bara delat ett bord på Wärdshuset. Jag vet ju att det måste ta slut. Det är ju så ett säsongsjobb fungerar. Det är ingen hållbar livsstil; det är en bubbla. Om inte annat har ju årstiderna sin gång och förr eller senare kommer kylan och skrämmer bort oss. Men jag vill inte riktigt att det skall vara klart nu. En del av mig längtar ihjäl sig efter London och rutiner, en annan vill bara vara så där fri och ansvarslös som jag fått vara denna sommaren. Jag är tudelad och ångestladdad. Vill bara ta denna sommaren, ctrl+c och ctrl+v in i kalendern från och med den 1 juni 2018.

Det var som om till och med vinden ville hålla mig kvar idag. Jag har alltid haft medvind på cykeln hem, men nu var det som om den ville blåsa tillbaka mig till ön. Och jag ska ju tillbaka. Jag har några arbetspass kvar. Det är bara det att så få andra har det. Jag kommer sitta ensam och patetisk och längta tillbaka till bara några veckor tidigare då ”ska vi ta ett glas” alltid blev 5 och då jag, Amanda och Tilda umgicks varenda dag.

Jag antar att var sak har sin tid. Eller jag vet ju det, jag har bara svårt att acceptera det just nu. Sommaren alltså. Jag är kär i dig.