LITTLE LESS LONDONER

Det går nog inte riktigt att ta igen över ett halvår av tankar som inte skrivits ner, men jag fick lite feeling igår och kände att det är ganska roligt att titta tillbaka på vad en skrivit ibland. Så därför sitter jag här idag igen och knappar ner litegranna. Jag skriver ju bara i den här bloggen för min egen skull ändå så det gör inte så mycket om jag var för upptagen med att leva för att hinna skriva ner vad jag genomlevde från mars 2018 tills nu. Det är bara ett gott tecken; jag har för roligt och resonerat med andra och inte bara mig själv.

Jag tror jag måste skriva av mig lite om hur det känns att vara tillbaka i London den här gången. Jag drog ut på att åka tillbaka så länge som möjligt för att jag ville vara kvar med Edvin, men när det närmade sig skolstart var det ju trots allt dags. I år bor jag med Henrik och Synne igen, men Andrea bor numera med sin pojkvän och vår fjärde musketör är nu Linnea som jag umgicks med mycket när jag var yngre. Det känns skitbra, alla är hur snälla och trevliga som helst och lägenheten i Hammersmith känns kanon. Det är roligt att vara tillbaka i denna delen av stan, för jag tyckte verkligen om Hammersmith första året jag bodde här. Sen att jag mestadels sitter och läser och än så länge inte upptäckt vår location tokmycket är väl en annan femma. Det känns verkligen att det är sista året på min bachelor nu; det är så mycket att läsa. Samtidigt är mitt huvud kvar på Marstrand och jag har svårt att hitta koncentrationen till att tänka på någonting annat än han som är kvar där. Men jag får bara skärpa till mig helt enkelt. Vi får väl se hur snart det sker bara.

Förra sommaren var jag så taggad på att komma tillbaka hit. Jag hade i princip ångest över att sommaren med allt vad den innebar var slut, men jag såg fram emot att komma tillbaka till London. Denna sommaren känns som att den kommer leva vidare för alltid; jag hann inte reflektera över att den tog slut eftersom jag fick det bästa med den med mig in i höstmörkret. Men tanken på att komma tillbaka till London var verkligen inte lockande. Det enda som kanske lockade var att komma till någon sorts rutin. Där hemma började allas gråa vardag och alla behöver nog en grå vardag, även jag. Det var väl dags att dra igång här nu. Men känslan jag haft förut; längtan till stora stan där det händer någonting i varje gatuhörn och där konstrasterna till Sverige är otaliga, den finns liksom inte längre. Jag tror det är en blandning av att jag känner mig rätt klar här nu och att jag hittat hem någon annanstans. Jag vill liksom bo någonstans med mina saker och ha ett examensdiplom i handen. Och jag vill inte befinna mig på en ort där inte Edvin är. Det är så svårt det där. Jag har alltid tänkt att det känns farligt att begränsa sig för någon annan och inte göra eller åka dit en vill i världen. Men jag tror jag har missförstått det där, troligtvis för att jag inte vetat bättre. För när en tycker om någon såhär mycket så vill en inte åka till det där hörnet i världen utan att ha den där personen med sig. Inte en lång stund iallafall. Så ah, nu känns det mest som om jag behöver läsa ut sista kapitlen på en bok som jag konstaterat att jag tröttnat på. Det tar emot, fan. Varje sida tar 300 år. Det är bara 5 månader kvar här, men det känns länge. Samtidigt som jag vill jag uppskatta där jag är; embrace:a nuet och yadayada, så är verkligen London ett mellanstopp jag känner att jag stått kvar på tillräckligt länge nu.

Med det sagt så skall jag anamma denna gråa dag och ha en kanonbra dag. Jag skall träffa uni-kompisarna ikväll och nu skall jag läsa in lite inför nästa vecka. Har shitloads to do, och det skall jag göra i min pyjamas sittandes i mitt burspråk.

Tillbaka för min sista hösttermin på King’s. Är så tacksam över att få gå här ändå.

 

Jag i mitt heltäckningsbeklädda rum. 

 

Tillbaka vid Hammersmith Brigde!

 

Henke och pubhäng. Lite roligare här än i Mile End – här är pubarna fler och närmare hehe. 

 

På cafét The Corner House som ligger mitt emellan vår lägenhet nu och där jag bodde i Shepherd’s Bush första året. Ska en bli stammis någonstans i ens liv känns det som att det kommer bli här.

PEOPLE PERSON

Häromdagen satt jag och läste i biblioteket i lugnan ro, i ett tyst grupprum där 4, 5 andra för mig okända studenter satt också. Efter en stund kom ytterligare en för mig okänd student och frågade om han kunde få sitta vid samma bord som mig. Han pratade onödigt högt med tanke på att det skulle vara ett tyst rum, och både på grund av att jag kände ett behov av att tysta honom fort och på grund av att jag inte kunde med att säga nej, så nickade jag såklart. Han dumpade sin väska och fortsatte i ungefär samma ljudnivå att prata om att han behövde gå en runda och att jag gärna fick ha koll på hans saker. Återigen, jag är inte den som säger nej.

Efter en stund kom han tillbaka och satte sig vid sin dator. Jag satt och läste på andra sidan bordet, några stolar bort. Utan att titta upp från sin datorskärm började han prata, men även om han inte såg åt mitt håll var ju jag den enda vid bordet. Uppenbarligen var det mig han ville säga något till. Men vad är det första han säger, i vanlig samtalston i det tysta, halvfulla grupprummet? ”I’m weak for blondes,  you know”. ’Okeeeej’ tänkte (och svarade) jag och fokuserade på att inte titta åt hans håll då mitt osminkade ansikte troligen var rödare än en solmogen tomat vid det laget. Personerna i grupprummet tittade upp eftersom de såklart hörde varenda ord han sa. Han fortsatte och frågade vart jag kom ifrån, och jag är ju återigen inte den som är den så jag svarade kort och svagt ”Sweden” utan att titta upp från mina papper. Han började sedan berätta om att han ville åka till Sverige (det vill tydligen alla jag någonsin talat med här som inte är svenskar av någon anledning; de tror nog att det finns snö och norrsken precis överallt). Sedan berättade han om alla svenska tjejer han dejtat. ”You know, the Swedish girls I’ve dated have been really naughty”. Alltså där slog prydhetens mamma till mig på käften och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag svarade inte. Vad säger en ens i en sådan situation. ”But as you might know, us guys can be pretty naughty too”. Nej nej nej, jag var härmed beredd att sjunka genom golvet; jag i princip bad till en gud jag inte tror på att det faktiskt också skulle ske. Människorna i rummet lyssnade märkbart på allt som sades och de kikade upp från sina papper åt vårt bords håll. Jag svarade bara med ett trevande ”Okeey….(?…)” igen. Han fortsatte: ”What would your parents say if you brought home a huge black guy like me?”. MEN ALLTSÅ VAD HÄNDERRRR. Jag började titta efter någon som stod och filmade. Det måste ju bara vara ett skämt, det här, tänkte jag. Men icke. Inga kameror. Utan att jag visat något intresse eller förmåga att svara på den frågan började han fråga vad jag gjorde i London. Han frågade om Sverige inte ville ha mig längre eller om jag kom hit för alla män. Och här, kan ju tyckas, att jag borde ha varit förnedrad nog av denna man att jag skulle hållit käften alternativt lämnat rummet? Men nej, jag är trevlig på ett mycket problematiskt sätt. Jag kan liksom inte inte svara. Efter en förklaring bestående av ett fåtal ord om att King’s är bra och jag ville utomlands lade han till att ”you just came here for the fashion shows, didn’t you”. Jag satt praktiskt taget i pyjamas och hade en mössa på mig. ”Does it look like I came for the fashion shows?” var jag då tvungen att lägga till. De två killarna bakom oss fnissade till och killen vid mitt bord bytte snabbt samtalsämne. Han berättade att han läser finans och skall rädda världen. Och tänka sig, DÅ var det klart: jag lämnade bordet.

Det är en sådan komisk situation när en tänker tillbaka på det. Vem gör ens något sådant. Och vem är ens jag som inte bara skiter i att svara. Och vem är ens MED om en sådan situation? Jag. Främlingar börjar fan alltid prata med mig. Inte enbart i sådana här sjuka situationer, och då rakt inte på grund av att de försöker ragga upp mig som jag misstänker var fallet denna gången. Utan generellt. Människor pratar jämt med mig. Folk i affären, i köer, på tunnelbanan, på flygplatser. Det spelar ingen roll vart jag är. Det är på en nivå som jag nu börjar misstänka att många andra inte upplever. Senast igår stod jag på tunnelbanan och läste Alice i Underlandet, animerad av Tore Jansson. Jag stod och flinade lite medan jag läste och var helt inne i boken och musiken i mina lurar, men helt plötsligt såg jag en stor, gammal hand peka i min bok. Där stod en gammal man med långt grått hår, ryggsäck och mossgröna kläder från topp till tå som bara ville säga att min bok var fin. Han sa att sidorna var fina, att illustrationerna var fantastiska och att ”that’s just the way a book should be”. Han ville inget mer än så. Han skulle gå av nästa stopp.

När jag fastnade i tunnelbanan en annan gång för inte så längesedan började en gäng tanter att dra ordvitsar för mig, för att jag skulle avgöra vem av dem som var roligast. Jag har suttit och försökt kommunicera med en nykommen Syrian på ett tåg, haft en timmas lång konversation med en klockbutiksägare på en buss, diskuterat realism med en holländare på väg hem från flygplatsen och så mycket annat, och det är aldrig jag som inleder konversationerna. Det är inte några skummisar eller äckel jag pratar om här. Det är bara människor som verkar vilja ha ett kommunikationsutbyte och jag råkar vara den de vänder sig till. Jag undrar om det finns människor som bara är sådana. Som ser eller verkar tillräckligt approachable för att totala främlingar skall känna sig trygga nog att inleda en konversation. Isåfall är jag nog en sådan. Jag tror min mamma är sådan också. Min mormor var definitivt en sådan. Det kanske ligger i släkten. Det kanske också har att göra med att jag bara inte kan med att sitta och hålla tyst när någon säger någonting till mig. Jag känner ett behov att att bekräfta någons försök till att få kontakt med mig. Det bara funkar inte för mig att titta åt ett annat håll eller att låtsas som om jag inte hörde. Jag tror att det dessutom har att göra med om att jag tycker människor är så fascinerande, så jag vill liksom inte gå miste om vad jag kan få höra från dem. Jag tror att jag är glad att jag är sådan (förutom när det kommer till tysta delen i biblioteket och fruktansvärda försök till ragg). Jag har fått höra så mycket intressant och kommit i kontakt med så mycket människor på det sättet. Varför de väljer att prata med just mig förblir dock ett mysterium för mig.

MORGONSTUND HAR GULD I MUN

Efter över en månad utan några ord här är jag back on track. 81 raderade spamkommentarer om female viagra senare så är denna blogg vårstädad och jag redo att skriva ner om vad som skett det senaste.

… Vilket är mycket. Jag har fått en vardag här på ett sätt som gör att ventilering inte har behövts/behövs lika mycket längre. Jag har alltid varit dålig på att föra dagbok och ventilera och gör för det mesta det för mig själv. Men det är lite småkul att ha mina dagar nedskrivna här, så jag skall jobba på det. Om inte för ventileringsbehoven så åtminstone för att livet är så KUL och jag vill MINNAS det.

Dagarna på uni rullar på och jag har en triljard uppsatser att skriva här inom den närmsta tiden. Jag håller just nu på och skriva en ganska existentiellt krisig uppsats (coming från en juriststudent) i min internationella rätt-modul som handlar om ’rätten att ha rättigheter’. Den handlar om minioritetsgrupper och människor utan nationalitet och hur det är en nationalitet (och inte det faktum att vi alla är människor) som ger oss rättigheter i princip. Är ganska så tagen av ämnet och ser faktiskt fram emot att skriva den uppsatsen. Det är många nyttiga men fruktansvärda insikter som kommer på köpet, särskilt för en person som jag; som under rätt så många år av sitt liv satt en tilltro till att mänskliga rättigheter som de ser ut idag är någonting som alla KAN och BORDE vara berättigade till.

“Once they had left their homeland they remained homeless, once they had left their state they became stateless; once they had been deprived of their human rights they were rightless(…)” – Hannah Arendt

 

“Their plight is not that they are not equal before the law, but that no law exists for them; not that they are oppressed but that nobody wants even to oppress them…” – Hannah Arendt

… Men jag skriver annat lite mer lättsamt också!! Har nu genomgått hälften av en kreativ skrivarkurs på British Library och det är  himla roligt. Jag är med råge yngst i ett gäng på 16 väldigt olika individer som deltar i kursen ’Folklore to Fiction’ där vi lär oss skriva fiktion-böcker och använder en J.K Rowling-utställning som biblioteket ställer ut nu som utgångspunkt. Det är så jäkla häftigt att se hur mycket efterforskning hon gjort till Harry Potter-böckerna. Det är en hel vetskap. Hur hon inspirerats av sägner, tagit namninspiration från stjärnkonstellationer och ritat kartor över hur allting skall hänga samman. Jag som alltid haft drömmen om att en dag skriva en bok blir helt slagen av det och känner ju dock att det är ett sådant projekt att det får vänta tills jag är pensionär. Men kursen har gett mig många matnyttiga tips i hur en bygger karaktärer, omgivningar och en grundstory att bygga vidare på. Jag har 3 onsdagar kvar nu och jag har definitivt blivit ännu mer taggad på att någon gång skriva en fiktion-bok. Tror det är sjukt nyttigt för en att låta fantasin flöda i ord på det sättet. För jag har märkt att en slutar använda fantasin när en blir äldre? Jag kan liksom minnas att jag som barn lät fantasin smyga sig på precis hela tiden. Som vuxen skall en vara så förnuftig, resonlig och realistisk hela tiden. Tråkigt egentligen alltså, en glömmer av att fantisera ganska lätt. MEN: den här skrivargruppen ger mig hopp. Den består av en sådan mix av personer, många av dem äldre. En skotsk gråhårig kvinna som älskar starka färger och glitter. En tjej i min ålder med sneda tänder som alltid har på sig Star Wars-tröjor. En skallig, äldre man med tjock mustasch och Hogwarts-halsduk. En kvinna med Acnekläder, pottfrisyr och som kan allt om folklore. En indisk/brittisk tjej som jobbar som datatekniker och som har ett amputerat ben. Hon har designat sin egna protes så att den ser ut som en bokhylla fylld med böcker. En man som ser ut som ser ut och beter sig som Stanford i Sex and the City som är journalist. En kristen kvinna som frilansat i Dubai de senaste åren. En kort, kraftig liten kvinna med asiatiskt påbrå som vill dela med sig av allt hon skriver (hon är superduktig). En kvinna i medelåldern som ser ut som hon kommer direkt från ett cosplay där hon spelat wildling i Game of Thrones. Hur kul som helst. Aldrig känt mig så normalt tråkig i hela mitt liv haha.

Men det är vardagarna det! Nu är det helg och ikväll skall vi ut. Vi skall ha lite folk över här senare och det blir kanontrevligt. Morgonen kunde inte heller börjat bättre när Kalla vann första OS-guldet i Pyeongchang. Det blir liksom ännu mer underbart när jag och Henrik bor med två norskor. Det är som en dubbel dessert, grädde på moset, morgonstund med guld i min i DUBBEL bemärkelse. Life’s good, life’s good.


Where the magic happens; nya idéer kräver nya skrivböcker. Vissa är svaga för skor och väskor. Detta är min svaghet.


Från British Library…


… till promenader i Canary Wharf. Det är praktiskt mina vardagar nu för tiden.


Återigen böcker. Mjuka byxor och böcker. Det är det jag lever för.

FÖRNUFT OCH (O)KÄNSLA

Ikväll ska jag bli trött av rödvin och läsa om USA:s dåliga beslut. Allting är i sin ordning, förutom att jag är fruktansvärt frustrerad över det här med män. (Alla bara; men då är väl allting i sin ordning?) – nej, för det är mig det måste vara någonting fel på den här gången.

För det här med att verkligen känna någonting extra för någon är ju lättare för somliga och svårare för vissa. Jag hör då rakt inte till den första kategorin, men ibland så känner jag faktiskt. Jag har dock tvingats inse att de få jag faktiskt tänkt på en sekund extra de senaste åren allihop har varit superhärliga killar men superupptagna killar. As in ’av någon annan’. Varför är det så? Jo, för att de är superhärliga såklart. Men kom igen, det slår aldrig fel. Hur är det möjligt. Hur kan det alltid vara så att jag får upp ögonen för någon i samma ögonblick som universum jobbar åt helt motsatt håll. Observera att jag inte ens formulerar detta som en fråga, utan det är bara att konstatera att jag har noll känsla för vilka det är värt att satsa på. Kan jag inte bara få fatta tycke för någon som inte är fetingupptagen någon gång istället. Det skulle ju vara fruktansvärt lämpligt, smidigt, härligt osv.

Och så är jag ju så mesig också, så det är ju inte direkt att jag lever efter teorin ”no ring, no ting’ som somliga gör. Tjejkompisar pushar på och tycker att en skall ’ta det en vill här i världen’ trots att det redan finns väldigt mycket flickvän i killarnas liv. Men nej, där sätter varenda moraliska spärr stopp. Eller jag tror att det är moral iallafall. Kanske gamla minnen av att det faktiskt inte är så himla roligt med ’tjejer som tar ens pojkvän’ (som om det inte takes 2 to tango). Eller så är det bara feghet. En kombination kanske. Hur som helst är det riktigt tröttsamt by now, och senast på universitetet häromdagen var det likadant igen. Det är nog bäst att jag undviker att spana, för jag har ju uppenbart bara män i förhållanden på min radar.

Eller ska en gå efter det en vill ha? Är det idiotiskt att låta chanserna springa förbi en? Jag tycker ju inte otrohet är okej någonstans, det är inte det jag föreslår. Jag vet inte vad jag föreslår. Tänker kanske på de paren som hittar varandra i Hollywoodfilmer. Tänker kanske på Sense and Sensibility när Edward Ferrars skiter i sin förlovning för att han älskar Elinor Dashwood och troligtvis lever efter 1800-tals-alternativet till mottot ’kbk’. Och det är ju kanske inte jätterimligt.

Så via denna inte allt för smidiga övergång till filmens värld så kommer lite bilder på när jag och några kompisar från klassen var på The Winter Forest vid Liverpool Street Station och såg på Lejonkungen på utomhusbio. Jag lämnar helt enkelt mina icke-existerande kärleksbekymmer där och återgår till vinet istället.


(Crave:ar uppenbart lite love and affection, stackars Rog)


BLAND BÖCKER

När jag blir stor vill jag ha ett eget bibliotek hemma. Jag skämtar inte ens. Plats för böcker hamnar långt före plats för smink, skor och puffiga kuddar. Sedan jag var liten har jag älskar böcker och jag slukade dem i princip. Ju äldre jag blivit, desto mindre tid har jag lagt ner på att läsa skönlitterärt. Fan att en har en massa ansvar och saker en måste göra som skall sinka ens läsning sådär. Hur som helst så älskar jag fortfarande böcker. Hur coolt hade det inte varit att klättra upp på en stege för att komma till sektionen längst upp vid taket där böcker om… inte vet jag, astronomi finns. I sitt egna hus. Blir typ exalterad av tanken. När jag går in på Waterstones här, en old-school bokhandel men osorterade hyllor och våningar av litteratur, så tänker jag ibland att jag kanske har en romantisk avvikelse. Finns det någonting som heter bok-fetish? Verkar inte så, enligt mina googlingar. Självdiagnotiserar mig därför som en litteraturentusiast. Känns lagom, liksom.

Idag kanske jag inte känner mig lika motiverad till läsning som annars. Kan bero på att jag har 400 sidor av boken ”The tragic vision of politics” att läsa innan helgen är slut. Känner att jag drar mig för att börja och skriver här istället. Jag funderar på att göra en ansiktsmask, städa, tvätta, laga mat. Du vet, allt sådant som en sysselsätter sig med för att undvika det mest nödvändiga på listan. Jag tänker på att jag önskar mig presentkort på Akademibokhandeln i julklapp, as always. Att bokrean är i februari. Att jag inte enbart vill ha ett bibliotek när jag blir stor, utan även en ateljé. Att jag nog måste bli svinrik och hitta mig en mansion om jag skall lyckas trycka in alla dessa rum med höga tak någonstans. Och jag antar att jag med det konstaterandet måste inse att jag nog inte blir svinrik om jag inte lyckas ta examen. Så jag får väl börja läsa nu ändå då.

 

Från Waterstones vid Piccadilly Circus, min favoritbutik i hela London:

 

… till Maughan Library, mitt näste/andra hem/tillflyktsplats: 
Lite oklart vad jag tycker om strumpor i sandaler. Dessutom glittriga, lila strumpor i sandaler. Kan inte helt uppriktigt hävda att jag kände mig supersnygg i det, men fan, en måste testa. Det är snyggt på vissa. Jag är inte feg för att prova. Livet är för kort för att ha tråkiga kläder.

ME AND MILE END

Nu har jag kommit i ordning här i London igen. Det har varit några hektiska veckor här där jag och min kompis Andrea började gå på lägenhetsvisningar direkt när vi anlände. Efter första dagen, som var fullproppad med visningar, hittade vi till slut en nyrenoverad 4-rummare i Mile End som var hur fin som helst. Vi lyckades charma landlorden tillräckligt för att också få den, vilket han bekräftade senare på kvällen när han ringde upp mig när jag var påväg hem från Mariana.

Eftersom jag är skadad från att ha studerat juridik och arbetat på Polisen i många år så är det ju dock en sådan sak en inte tror på förrän väskorna står i bostaden, nycklarna ligger i ens ficka och kontraktet är signat och klart. Så det gick några dagar av små-stress och oro för att depositen vi betalat in skulle försvinna ur tomma intet och att vi skulle stå där; lurade och lite fattigare än innan. Men allt gick bra. Så efter att jag bott hos min kompis Roger i några dagar till fick vi tillgång till lägenheten och har sedan dess varit på IKEA 2 gånger, haft diverse middagslagningar, druckit öl ihop och försökt att få igång allting. Nu äntligen känns det som att vi kommit i ordning, men bilder på lägenheten får dröja lite tills allting ser top notch ut.

Så nu bor jag alltså med Andrea, en nära vän i min klass, med hennes norska tjejkompis Synne och Henrik, som jag känner från Handelshögskolan. Det känns toppenbra och jag tror att detta året kommer bli hur kul som helst. Det känns optimalt att bo i det här lilla kollektivet, där alla tycker det är kul att laga mat ihop, dricka öl och umgås. Vi har dessutom redan skaffat oss en flatserie; Homeland, och Andrea har lyckats omvända mig till vegan. På fredag har vi vår första fest, och vi har redan bjudit alla våra gulliga grannar på muffins och fått solklara teinbjudningar och godkännanden om hög musik om helgkvällarna. Med andra ord kan det inte bli bättre.

Området vi bor i nu är mycket mer vibrerande och roligare att bo i än i västra London. Här finns människor från alla länder i världen, butiker och corner shops med ett utbud från alla kontinenter och från varje dörr en går förbi osar lukter från mat från vår planets alla olika kök. Visst, det är också ett nytt område för mig och det är mer rörelse och händelser som sker hela tiden, både på gott och ont, men det handlar lite om att vänja sig också. Det är en lugn gata vi bor på och det är inte så att det är hur dodgy som helst, men vi har allt en och annan avlägsen granne vars ordförråd till största del består at ’fucking hell’ och det luktar weed lite här och var i parken som leder en till tunnelbanestationen. 10 minuters promenad åt andra hållet ligger finansdistriktet Canary Wharf och där hittar du inte en människa utan kostym och putsade skor. Det är sådana kontraster. Det känns så väldigt mycket London.

Så ja, nu äntligen har jag slagit rot här för en stund. Kanske kommer bloggandet igång lite bättre då med. Ligger efter lite med saker jag vill skriva ner för mitt egna minnes skull. Men det får vänta till imorgon. Strax skall jag nämligen bege mig iväg till sydvästra England och jobba på en mässa. Måste ju jobba ihop pengar till våra ölhäng och så vidare.

 


Från ’weed-skogen’…

… till finanshajarnas näste. En promenad på drygt en kvart.