DRÖMMIGA SÖNDAGAR

Nu måste det ju verka som om jag har århundradets hemlängtan och inte har någonting alls att göra i London, så som jag skriver om vad som hänt hemma i Sverige hela tiden och om alla vänner och familj jag längtar efter. TVÄRTOM. Jag går under av uppsatsskrivande så det är snarare att jag har för mycket att göra för att hinna med någonting annat inspirerande att skriva om.

Så. Hemma i Sverige senast jag var där hade vi en DRÖMSÖNDAG hos Emma ute på Överön. Lika mycket som jag älskar London och har svårt att se mig själv bo speciellt långt ifrån civilisationen i nuläget så kan jag ändå förstå att Emma och Fredrik älskar att bo därute på vischan alltså. Jag är ju en lantis enda in i själen och uppskattar så fruktansvärt mycket att få komma ut i frisk luft. Det är det jag saknar absolut mest med Sverige faktiskt. Visst, det går att ta sig en liten tripp till Hyde Park om ögonen behöver se någonting grönt men en andas ju säkert in motsvarande minst ett Marlboro-paket inom loppet av en timma. Det är riktigt vidrigt. Jag känner till och med att jag blir förkyld oftare här. Det beror på luften. Helt 100. Helt fruktansvärt. Behöver detoxa lungorna snart igen.

Vi sågs hemma hos Emma på födelsedagsbrunch för henne och mig. Efter det tog vi en kalaslång promenad på öns promenadslinga. En sådan där som biter tag i kinderna och som gärna får ta hur lång tid som helst för att en har fika med sig, ni vet.


Av oss 5 i gänget är det två som vuxit upp lite mer ’i civilisationen’ (läs: haft minst en granne iallafall) till skillnad från oss andra. De är riktiga hikers som ni ser.


… och då jag och Emma blev 24 nu i januari börjar ju ålderstecknen göra sig märkbara. Emma är en dag äldre så hon pallade inte trycket lika länge som jag. Jag var väldigt stöttande i det hela.


Det var alltså vi två som fyllde 24 år. 24. Ingenting har hänt sedan vi fyllde 9.


Och så det här med gruppfoto. För att Linnea också för en gångs skull ska få vara med på lite foton och inte bara stå bakom kameran. Här fick vi byta pose för att jag tyckte att jag såg ut som världens ljushuvud.


Här tyckte Evelina att alla vi andra såg så kärleksfulla ut och hon hamnade på kanten, så det gick inte heller.


Här tappade jag balansen när murens stenar började ramla isär. Eller så var jag baktung. Minns inte riktigt.


It’s a wrap!

ROOKIE

Sitter bland alla väskor som inte packats upp helt och som jag haft flera dagar på mig att få ordning på. Istället har jag gått i skogen, tittat på 13 Reasons Why och gud vet vad. Jag trodde att jag skulle få ledigt tills på onsdag nästa vecka men tydligen börjar jag jobba i övermorgon. Så kanske har jag soff-potatisat totalt för att känna mig så ledig som möjligt innan dess.

Även om jag vet att det inte är någon fara att börja ett nytt jobb är det ändå någonting jag känner mig nervös över. Jag vet inte om det är för att jag har noll aning om vad jag förväntas kunna i hamnen där jag skall jobba eller om det mest bara är för att jag är nervös för att jag inte skall klicka med mina ganska få jobbarkompisar. Men jag menar, jag har aldrig haft större problem med att klicka med folk? Varför är det alltid det sociala en oroar sig mest över i nya situationer när det helt ärligt är det som 99/100 gånger löser sig enklast, snabbast och bäst? Varför är vi så jäkla destruktiva och oroar oss för saker vi inte kan påverka? Om vi nu fick kapaciteten (eller begränsningen) att sålla bort tankar om döden, känslomässigt klarar av att gå förbi tiggare och ignorera risken för könssjukdomar, varför oroar jag mig då för om jag skall träffa människor som tycker om mig i vart och varannat sammanhang? Detta är ju högst hypotetiska och kanske idiotiska funderingar i sig, men denna anledningen är ju en av många till varför jag tänker att vi människor är bland det mest icke-rationella som finns. Det löser sig. Det måste det göra hur som helst. För om en vecka bor jag ute på Marstrand och jag tänker inte lalla runt ensam hela sommaren. Den saken är säker.

Jag antar att det är dumt av mig att oroa mig för om jag kommer klara av jobbet eller inte också. Det har inte varit ett problem tidigare och senast förra sommaren satt jag ju för tusan på 112 och beställde ambulanser. Värre stressmoment finns ju i princip inte förutom den då en sitter i ambulansen själv. Fick dessutom ett mail från King’s att jag vunnit ’Student Ambassador of the Year’, vilket är rollen jag jobbar med i London. Att jag utnämndes till det var sjukt oväntat i sig men kanske är det också ett kvitto på att jag nog löser nya jobbsituationer trots allt. Skrytigt va. Mm. Jag vet inte riktigt hur jag textmässigt skall släta över den skrytigheten så jag lämnar det bara så, med förhoppningen att allting bara ska ordna sig. Återigen; det löser sig.

Någonting jag inte löser lika bra men som jag hoppas att bli bättre på är att fotografera. Jag var ute med min nya kamera för första gången idag. Har köpt mig en kompakt systemkamera, Fujifilm X-A2. Det är ju inte hellätt men jag lär mig mer och mer. Är dock väldigt rookie. Tycker själv att jag är rätt bra på att se färger och vinklar; ”föreställa mig hur det kan se bra ut” eller hur jag skall uttrycka det… Men den tekniska biten kan jag jättelite av så jag hoppas att jag hinner ta mig tiden i sommar att lära mig mer. Samma sak gäller Photoshop. Hjälp vad mycket det finns att lära sig. Är just nu i stadiet där jag inte använder Photoshop alls för att jag bara känner att det är krångligt haha. Men med det sagt så tänkte jag ändå att jag ska ladda upp några av bilderna jag tar så att jag kan gå tillbaka någon gång i framtiden och följa min utveckling lite.

Nu kliar det precis överallt på grund av alla insektsbilder, men de är ju så balla!! I samma stund som jag var ute och fotade detta kom notiserna om att Trump vill lämna Parisavtalet… Det är med sådan total oförståelse och sorg som jag undrar hur inte alla kan vilja väna om att just precis detta skall få finnas kvar. Naturen är fantastisk. Vi är verkligen monstren i sagan om den.