SISTERS-IN-LAW

Hösten 2013 började jag på juristprogrammet. Minns första dagen så väl fortfarande. Jag var nämligen så orimligt osäker på vad jag skulle ta PÅ mig. Ironiskt med tanke på att jag bara häromdagen skrev ett inlägg om att jag inte bryr mig om sådant numera. Ännu mer ironiskt att jag något år senare in på programmet färgade håret lila och köpte upp sortimentet på Monki. Hur som helst. Jag hade en DKNY-väska som jag hade ’investerat i’ (den gick sönder efter ett år, ’kvalitet håller bättre’ osv). Jag hade också en blåvitrandig skjorta från Ralph Lauren, precis som ungefär alla andra. Kan utan tvekan säga att jag idag aldrig skulle ha tagit på mig en sådan skjorta frivilligt, satan vad obekvämt.

Första dagen, på inskrivningsdagen, så hade vi en introduktionsföreläsning följt av en rundvandring på skolan. Jag tror att vi blev indelade i efternamn och jag skulle gå i en grupp som leddes av en student ett år över oss. Efter den rundvandringen undrade jag om han någonsin ens brukade befinna sig i skolan. Handelshögskolan i Göteborg är inte jättemånga kvadratmeter, men jag antar att vår guide varit för upptagen för att insupa all kunskap om paragrafer för att lära sig att hitta till någonting annat än matsalen.

På rundvandringen med undertecknad (Sjöholm) gick också en SultanSteffnerSelin och Sjöqvist. Kanske skulle också en Sars ha gått med i vår grupp om det inte var för att hon var sen/inte där/bortglömd(?). Elin var hur som helst inte med i våran lilla karavan den dagen. Därefter följde 3 veckor av konstant alkoholintag, hundra stela små spex inför potentiella framtida arbetsgivare som inte kunde bry sig mindre och maskeradfester vars förberedelser av outfits min mamma var mer engagerad i än jag själv. Tre år senare var mina absolut närmsta vänner från juristprogrammets 2018 års examinerande klass fortfarande de där stollarna från rundvandringen som inte lärde oss ett skvatt. Vi hittade tidigt också A-lagarna Andersson, Andersson och Apell (… vars grupp vi nästan alla också borde ha räknats in i efter nollningsperioden kanske) och Elin likaså. Madeleine slutade på programmet rätt tidigt. Men lite avrundat skulle jag vilja säga att det var vi ’sedan dag ett’.

Det är så roligt hur en grupp människor kan hitta varandra sådär. Gud, vi är ju så olika. Jag minns att jag tyckte Josefin verkade störtskön och hon hade så grov göteborgska att det var svårt att ta henne på allvar: nu tar jag henne på största möjliga allvar för hon är så driven och cool. Frida och Malin verkade hemmakära: de är nog de som vågat sig längst bort av alla. Jag tänkte att Michaela hade hamnat fel; hon var som tagen från en kreativt skrivande-blogg och sade högt till vårt muskelberg till guide att hon ville studera genusrätt och då tror jag han blev ännu mer osäker på vad som var höger och vänster. Elin kom till juristprogrammet direkt från GMU:n och såg (ser) ut som en 10 gånger bättre version av Ebba von Sydow och/eller Emilia de Poret, så hon uppfattades ju inte det minsta skrämmande ((((ironi))))). Nu är hon den jag har närmast kontakt med av dem alla och är faktiskt en riktig mjukis. Jag hade kunnat sätta pengar på att Johanna Steffner var minst 3 år äldre än mig för jag förstod inte hälften av orden i hennes vokabulär. Emelie verkade lugn – det tror jag kanske var en av mitt livs största missbedömningar av en Duracellkanin. Det är så kul med första intryck. Och jag tycker det är så roligt att människor bara känner på sig med en gång de träffas att det där intrycket, hur skevt det än må vara till en början, ändå är ett positivt intryck.

För några veckor sedan skickade alla in sin examensuppsats för att nu vara färdigutexaminerade jurister utom jag. Jag trodde inte att det skulle kännas i hjärtat så som det gjorde faktiskt. Jag är ju där jag vill vara och där jag ska vara just nu. Det är jag säker på. Men känslan var lite som om en blivit snuvad på studenten. Som om målgången stängdes igen medan jag fortfarande var kvar i spåret. Det är ju självklart att så var tvunget att bli fallet – jag har tagit en tre års lång paus från programmet och de andra körde på. Men ändå. Det är någonting med att få knyta ihop säcken; inte bara sin egna men den som en delar med de andra. Få skåla den sista juriststudentskålen tillsammans med dem. Det hade liksom varit roligt att få börja och avsluta den där redan tillsammans med dem. Och nu känner jag mig verkligen återigen som minstingen i gänget (trots att det på pappret faktiskt ändå var Johanna Steffner som var yngst, trots allt…). Minstingen som sitter kvar i skolbänken några år till och som har ’vuxna juristkompisar’ nu. Det är en obeskrivlig känsla. För samtidigt är jag så otroligt glad att jag inte är dem, haha. Jag är inte där än. Och nu riskerar jag ju inte heller att stjäla varken uppmärksamhet eller ära från någon av dem den dagen jag ställer till med examensfest, för en sådan kan de räkna med kommer att blir av. Summa summarum är jag glad att jag hittade kompisar på ett universitetsprogram som jag så ofta kände att jag inte passade på; som jag inte riktigt kanske är gjord för men som nu vill göra klart för att kunna bocka av den bedriften. De där kompisarna var där ändå, och hjälpte till på vägen när en hade dåliga guider, dagar och tentaresultat.

Det var min lilla historia om mina jurist-kompisar det. Jag är säker på att ni ser dem posera på professionella fotografier hos fina juristbyråer inom snar framtid, men här kommer lite bilder från när Josefin, Michaela, Josefin, Elin och jag var i Stockholm i somras istället. För att jag saknar dem och sommaren. Jag hoppas även att detta blir en fin påminnelse för dem om hur mycket de älskar mig och hur rimligt det är att de som hårt arbetande jurister tar sommarens AW-notor nu när jag fortfarande är en stackars student.




 


SO LONG SHEPHERDS BUSH

Det är över; första året; finito; passé. 2 månaders intensivt tentaplugg och 4 tentor senare sitter jag här i mamma och pappas kök och vill krama det fulla kylskåpet medans kaffet puttrar klart. Har fortfarande inte stressat ner tillräckligt för att känna att ’stenen’ skall lyftas från bröstet, men nu har jag helt ledigt i två veckor och skall bara andas och se vart dagarna bär.

Jag flyttade ut från lägenheten i Shepherd’s Bush nu i veckan också, innebärandes att så mycket som det bara gick skulle med hit hem till Sverige. X antal vakuumpåsar senare fick jag med det mesta, men i för många väskor och i för tung vikt. När jag lyckats komma hela vägen till flygplatsen och incheckningen av bagage var detta givetvis någonting som de lade märke till. Damen bakom disken sa först åt mig att jag behövde betala för övervikt  med 10 kilo, men sedan insåg hon hur mycket handbagage jag hade också (cirka dubbelt så mycket som är tillåtet). Med smått panik i både rösten och ögonen försökte jag förklara för henne att jag höll på att flytta hela mitt liv. Då gör hon den en vill kyssa fötter för: checkar in mitt handbagage och bjuder på incheckningen av den 31 kilo tunga väskan. Bjuder på det. Jag hade fått betala 95 kr/kilot för den satans väskan annars. Per automatik sa jag åt henne att hon räddat mitt liv, vilket ju är en överdrift utan dess like, men asså stjärna. Tänk vilken tur att jag gick just till henne. Väl på Landvetter höll i och för sig karmans mamma på att läxa upp mig där jag stod sist av alla utan min sista väska på bandet. Men en tjej som tagit fel kom rusandes och tillslut kunde jag komma till insikt med att jag klarade mig smärtfritt hem trots 27 grader sol, 5 gigantiska väskor och över 30 kilo övervikt. Halle-freaking-lujah.

Veckorna som gått har det senaste bestått från ensamt bibliotekshäng från 8-22 nästan varje dag, med undantag från en helg som spenderades i Uppsala hos Alice över Valborg. Jag tror och hoppas att de timmarna har lönat sig, det har känts så i tentasituationerna iallafall. Får se i juli när vi får resultaten. Men det är sådan sjuk grej att skriva tenta på King’s. Vi sitter i en stor hall med över 2500 personer fördelat på 2 våningar. Vi får bara ha vattenflaskor som är helt genomskinliga och saknar all form av text, en får inte ha på sig sin klocka, en får inte ha pennfack utan allt måste ligga i genomskinliga plastpåsar. Pennorna måste vara helt fria från text och en får inte prata alls från det att en går in i hallen 30 minuter innan tentan börjar. De inspekterar alla väskor och fickor, loggar alla som går på toaletten och anmäler massor till universitetsnämnden; en viskning, ljudsignaler innan tentan ens börjat… allt. Första tentan var det superskrämmande men vid den tredje tentan var det dock normaliserat. Det har dock inte känts riktigt normalt eller lätt att gå från att skriva tenta till att sätta sig i biblioteket direkt för att plugga till nästa. Det har verkligen varit så; jag har tagit mitt genomskinliga ”påse-pennfack” och satt mig för att plugga igen. Men nu är det finito med det för en lång tid framöver! Är aspepp på att vara i Sverige igen, på att sommaren börjar kika fram och för att ladda om inför ett nytt, kul år i London nästa höst igen.

Officiella lyckan

Inofficiella, riktiga känslan



Sista promenaden från biblioteket på en bra stund. Har inte tappat känslorna för London dock. Vi hade en liten tuff period bara.

Om det inte är så att jag och mina klasskompisar flyttar hit nästa år igen så är det ”So Long SB!” för min del. Det känns faktiskt rätt najs att se andra delar av London som kanske inte är lika ’posh’. Ställen med mindre fina balkonger och mer sunkiga barer. Identifierar mig med sunk, obviously.

FORTSÄTT SIMMA

Jag lever, men det är knappt. Jag har skrivit 2/4 tentor nu denna veckan och om några dagar är det dags för nästa. Jag har aldrig riktigt kunnat relatera till när vågen av brittiska och amerikanska memes/bilder/gif:s på sociala medier skriker om hur ’revision period’ tar musten ur dem den här tiden på året, men nu förstår jag. Innan har jag haft en tenta och tyckt att det varit helt överjävligt mycket. Nu har jag 4. Jag tentar av hela året inom loppet av två veckor. Det är inte mänskligt, fan. Jag drunknar i kunskap (eller okunskap; läget är rätt oklart).

Inte vet en hur det går heller. Hatar det med tentor. ’Hur kändes det?’. ’Hur gick det?’. ’Kändes det bra?’. Alltså en har ju inte en uns till aning. ’Eh alltså jag lever och andas efteråt men det är allt jag kan säga’. Ungefär så känns det. Mitt sinne är blankt, utpumpat och halvt ihjälslaget efter att ha skrivit tenta och frågar någon mig om vad jag använde för argument har jag ingen som helst aning. Jag minns inte ett skvatt. Det känns la lovande inför Juli månad då resultaten publiceras. :):):)

Det hinns liksom inte med att dokumentera saker här på denna lilla plattform nu heller. Jag var ju i Uppsala över Valborg, men den dokumentation får också skjutas upp i väntan på ledigheten som infaller om 11 svinlånga dagar. Åh herregud, nu får jag stressfinnar bara av att tänka på att jag ska tentaplugga 500 års internationell historia och socioekonomiska förhållanden i IR på så kort tid. UÄH mamma rädda mig.

Men alldeles nyss trillade ett meddelande ner i min mail-inkorg som gav mig lite välbehövlig pepp. Min lärare i Internationella Relationer skrev att hon vunnit ett pris för inkluderande undervisning på King’s och vi var väldigt många i vår klass som nominerade just henne. Hon berättade att hon får bjuda med sig 2 av sina studenter från King’s på prisceremonin och hon bjöd in mig. :’). Skrytigt att skriva om va. Men jag kände att det fasen var fint ändå. För oavsett hur det går på tentorna så blir jag bjuden på prisceremonier och det är väl ändå allt som räknas här i världen. Nu tror jag inte ens att jag kan gå men jag kikar såklart ändå in flygbiljetter över dagen till London den 14 juni istället för att tentaplugga. Vilket är helt loco. Jag återgår till Westfaliska freden nu med slutsatsen: jag lever.


Från i måndags då vi unnade oss en öl nere i Hammersmith som ’post exam-treat’. Drömmigt, om än bara för en stund.

’Risk of drowning’ står det på en skylt på torra land och jag känner bara: ah, relaterar.

PARISFREDEN & KRITIKERN

Idag skall jag spendera precis hela dagen med att försöka skriva en 3000 ord lång uppsats om Parisfreden 1919. Hur jävla rolig låter den på en skala mellan dammsugning och Rickard Olssons själv-antändande torra skämt i Vem Vet Mest. Detta är det sista jag måste bocka av innan min månad av tentaplugg börjar. Jag har alla mina 4 tentor i maj och jag är rätt nervös. Jag vet att jag kan detta, jag har fallenhet för det på ett annat sätt än vad jag upplevde med juridikstudierna och att jag förmodligen hade kunnat lösa godkänt på de flesta av tentorna om jag tvingades sätta mig ner och skriva dem typ nu. Men jag har haft oflyt med tentor tidigare och det är trots allt skitstressiga situationer där vi inte har några böcker men skall minnas namn, årtal, teorier, 4 olika områden av studier och där jag samtidigt hoppas och siktar på högsta betyg. Jag vill verkligen gå ut med en First Degree här, hur muppigt det än må låta att ha det målet. För det är inte så många som går ut med högsta betyg här. Jag antar att jag vill vara lite bättre än majoriteten. Juriststudierna för mig var under mentaliteten ”äh, betygen är inte allt, livet betyder mer” och jag håller fortfarande med om det. Men här är liksom mitt liv studierna på ett annat sätt. Det är en så himla mycket större del av livet här och någonting jag genuint brinner för, så den där inte så lilla ambitionen som jag både älskar och hatar hos mig själv smyger sig på. Den är fortfarande under kontroll dock. Jag går inte ner mig totalt av ett mindre bra resultat, än iallafall.

I ärlighetens namn är till och med den läraren som gett mig det överlägset sämsta resultatet i år min favoritlärare. Vi har haft henne, Jenny, som IR Theory seminarie-ledare och både den gruppen på cirka 15 personer och hon har varit fantastisk. Vi i gruppen har setts på barhäng flera gånger och tagit kaffe efter våra seminarium för att vi vill fortsätta diskutera. Vi håller absolut inte med varandra men det funkar liksom ändå. Det är troligtvis just därför vi funkar så bra överhuvudtaget. James har blivit gruppens liberal (i mina ögon en utopisk Västerlännings-lover), Anton är den skiftande funderaren och jag skulle väl säga att jag definierar mig någonstans mellan postmodernist, konstruktivist och den 100 % mest kritiska i gruppen. Allt är så jävla vitt, manligt, eurocentriskt, amerikanskt och jag kritiserar precis allting. Det kan ju låta jättemörkt, tragiskt och kontraproduktivt i en värld som alla hoppas på skall bli bättre, men jag tror bara att det är viktigt att vara kritisk till maktordningar för att det någonsin skall kunna bli bättre på riktigt. Och jag tror att det finns gränser för hur bra saker och ting kan bli i den kapitalistiska, liberala ordningen som vi har idag. Är jag någon form av kommunist? Marxist? Tycker jag att vi skall återvända till grottmänniskalivet? Asså jag har absolut inga svar, för jag är som sagt mest bara kritisk till allting. Störande va. Jag ser det som min roll i livet att ifrågasätta så att allting inte bara får rulla på utan reflektion. Jag vill tro att sådana irriterande, ifrågasättande människor som jag behövs också.

Vi köpte hur som helst en present till Jenny inför vårt sista seminarium för att hon är så himla bra. Hon blev så glad och emotionell att det liksom nästan blev awkward för oss alla haha. Även om jag blev svinirriterad på att jag inte fick ett toppbetyg på min uppsats av henne så älskar jag henne som lärare ändå. När jag var yngre blev jag grinig på lärare som inte gav mig toppbetyg, men nu blev jag mest grinig på mig själv och min prestation faktiskt. För jag har lärt mig så fruktansvärt mycket av hennes seminarium under året så jag känner mig ändå rätt förberedd på just den tentan. Historian är det däremot sämre med. Parisfreden, vad hände? Vad var du? Vem är du? Istället för att läsa om den tenderar jag att plocka upp Cynthia Enloe som jag redan läst massor av. Men nej, trots vårvärme och måndagspepp så är det dags. Detta inlägg sa absolut ingenting och är säkert ett sådant jag kommer titta tillbaka på och tänka ’alltså, varför?’. Så, Parisfreden, här kommer jag.

 

NO AS IN NO-RTH CAROLINA

För nästan precis ett år sedan satt jag och valde mellan att börja plugga på King’s College London, SOAS eller UCL. Idag valde jag mellan att äta mangosorbet med eller utan kläder på mig. Livet va.

Det var allihopa skitbra universitet rent ut sagt. Jag förstår inte än idag hur jag lyckades bli antagen till dem och det är än så länge i livet min största bedrift på den där karriärs-fronten eller hur en nu skall se/kalla det. Finns ju väldigt mycket mer i livet som är viktigare än det där, men att kalla relationer för ’bedrifter’ som jag ’lyckats’ med vore knas. Så ah, bedriftmässigt så var det väldigt stort för mig att bli antagen till de där universiteten. Speciellt när det gick mer och mer utför med juridikplugget just då av diverse överambitiösa anledningar.

Hur som helst så blev det King’s. Det kändes bara rätt från början. Ungefär som med min gymnasieskola, Mikael Elias, som jag älskade från dag 1. Det är en sån blandning av människor på båda de skolorna och det kändes så fort jag satte fötterna innanför entréerna. Det är det viktigaste som finns; att få möjlighet att bli influerad på det sättet av andra människor. Tänk att det är någonting som världens politiker förstår allt mindre och mindre av, men här sitter jag, naken i min soffa, 23 år och förstår.

Häromdagen var det dags för nästa val. Jag blev antagen till University of North Carolina, Chapel Hill. Jag sökte mest för sökandets skull och det rör sig om ett utbytesår från King’s. Jag satte det som typ… nummer 4, på min lista av 4 val och ingenting inom skrek egentligen ”daym jag vill lämna London för USA!”. Det ska dock tydligen vara ett väldigt selektivt universitet och är typ topp 5 av de statliga universiteten på andra sidan havet, om en skall låta lite tråkigt skrytig. Men lugn bara lugn. Jag skulle nog aldrig ha kommit in om det inte stod King’s College i mina papper. Än mindre betala de summorna som en måste göra om en söker sig dit på egen hand. Men King’s hade betalat avgifterna om jag tackade ja till North Carolina. Men med andra ord så tåldes det kanske att fundera på om det ändå inte var värt ett år där.

Men jag tålde inte att tänka på det. Det var ett total-nej från det att jag fick mailet. Det var som om en sten lämnade bröstet när jag fick reda på att det var USA och inte typ Australien, som var mitt förstaval, som jag blev antagen till. Varför kände jag så? Well, förmodligen för att jag inte vill lämna det här. Sprida ut vingarna och flyga i all ära, men jag är inte klar med London och London är inte klar med mig. Och jag vill inte bo i det där jävla landet. Jag skäms för vart det är påväg. Jag skäms för vad som uppdagats i nyheterna den senaste veckan angående Trumps ageranden och jag vill bojkotta USA i den mån jag kan. Jag vill inte bo på ett campus med fotbollsentusiaster, republikaner, locals och människor vars föräldrar har tre pantsättningar på huset för att kunna skicka sitt ’barn’ på uni. Det är inte den sortens erfarenhet jag känner ett behov av att samla på mig i ett helt år. I min klass nu är jag typ känd som Västerlännings-dissaren och USA är mitt main target. Jag gillar att kritisera USA och USA förtjänar kritiken. Det kommer aldrig bli the greatest för mig. Och det kommer inte bli mitt hem nästa år vilket känns himmelskt.

Vad ville jag säga med detta? Jag vet inte. Jag antar att det där med att upptäcka världen och testa utmaningar inte alltid måste innebära att en flyttar på sig. Iallafall inte speciellt långt. Jag kanske inte är rätt person att skriva så egentligen, för jag tog världens chansning när jag frös juristprogrammet för att åka hit. Vissa tyckte/tycker kanske att det är helt bananas. Men jag gick på min magkänsla och det är det en måste göra. Idén om att bo i North Carolina ger mig typ magkramper. Att äta mangoglass naken i en soffa i London är precis vad kaggen och livet mitt behöver.

GLASS, GLITTER OCH ATOMBOMBER

Huvudvärken från gårdagen var inte bakfylla och jag kan återigen försäkra mig om att jag är purfärskt ung och tål alkohol som under de gyllene nollningsdagarna. Är dock svinsjuk. På ett helt sjukt ”jag vill gnälla inför alla”-sätt. Jag skall dessutom till läkaren imorgon för att få svar på hur en ryggradsröntgen jag gjorde häromveckan ser ut. Riktigt LOL:igt om jag skall vara helt ärlig. Här går jag och strösslar pengar på ett gymkort och så svarar universum med sin vanliga ironi och jag orkar/kan inte röra mig en meter. Som den icke-rationella människan jag är kändes det därför riktigt värt nu när jag inte ska förbränna något på x antal sjukdagar att trycka en mangoglass till middag. Så fint att vara vuxen. Att ta alla de där orimliga besluten. Jag bryr mig inte om det är orimligt just nu dock, för brain freeze av glass är nästan skönt i jämförelse med sprängande feberhuvudvärk. Ja, nu fick jag väl in snyggt att jag tror jag har feber också, ÅH GUD stackars mig.

Speaking of sprängande huvudvärk. Idag i skolan har vi pratat om kärnvapen precis hela dagen (den som fattar fattar). Lärde mig bland annat att en nuclear football är en detoneringslåda som väktare bär bakom USA:s president så fort hen lämnar Vita Huset. (Detta kanske är allmänt känt men jag visste då rakt inte om detta så jag skriver om det iallafall). Med en nuclear football kan det skickas iväg ett kärnvapen varsomhelst i hela världen, OM den amerikanska presidenten använder sin nuclear cookie hen alltid skall bära med sig för att aktivera detoneringen. Cookien är typ ett kreditkort. Som Reagan exempelvis tvättade i tvättmaskinen någon gång. Clinton i sin tur tappade bort det i flera månader utan att berätta det för någon. Gott är det Trump: ät upp den och spar oss säkerhetsrisken.

Sådant här är bland annat vad jag lär mig om dagarna på War Studies Department på KCL. Något annat vi fick se idag på den föreläsningen var hur en hur stor påverkan en kärnvapenattack skulle ha på olika ställen i världen i relativa siffror. Här kan ni också undersöka saken om det skulle vara av intresse: http://nuclearsecrecy.com/nukemap/. Jag inser att det för somliga verkar lite småsjukt att skriva om det såhär lättsamt, med tanke på hur extremt farliga kärnvapen är. (Jag är verkligen inte för kärnvapen överhuvudtaget obs obs obs). Jag anser dock att det är viktigt att förstå dem, för de finns i vårt samhälle och kommer troligen inte försvinna. Med det sagt så behöver de nödvändigtvis inte heller användas, vilket snarare är sådant min utbildning fokuserar på. Hur vi på olika sätt undviker/kan undvika säkerhetshoten i världen typ. (För den som legat sömnlös och undrat över vad jag pluggar egentligen).

Men jag måste medge att det inte blir bättre än såhär idag. Hjärnkontoret är är slut för dagen och jag skall försöka krypa upp från fåtöljen som jag i vanlig ordning väljer framför soffan alla dagar i veckan. Ju konstigare ställning desto bättre, som ju ingen någonsin säger.

För den som vill ha århundradets bästa byxor så kan jag meddela att ni letar förgäves. De såldes på H&M för 5 år sedan, är svinfula haremsbyxor med oklart mönster och blir efter flitig användning så tunna att de går sönder på knäna. Användes bäst utan underkläder och har svinbra resår i midjan – med andra ord är de glassätar-kompatibla deluxe. (Jag vill med dessa väl valda ord bara klargöra att detta inte nödvändigtvis är en modeblogg).

Jag har dock en endaste stilregel i livet och det är att bära någonting glittrigt varje dag. Glitter är nämligen min favoritfärg. Här ovan matchar jag fint med en välplacerad, naturlig finne för att markera kindbenet lite extra. Går denna bloggen bra kanske jag startar en youtube-kanal för tutorials i denna look. Vi får se hur det blir.