EXPERT EXPECTATIONS

Det här med att inte vara duktig på saker och ting är väl inte skitkul för någon, men för mig har det verkligen varit ett problem så länge jag kan minnas. Jag hade sådan ångest när vi skulle åka skridskor med skolan att jag istället fick ta till och spela fullständig clown för att klara av dagen. Istället för att faktiskt försöka lära mig så tänkte jag väl att det var lika bra att låtsas som om jag jag var jordklotets största icke-talang på det där. Då skulle jag iallafall uppfattas som ’duktig på att vara rolig’. Det var så med precis allting när jag var yngre, och om jag visste att det var någonting jag inte var bra på som gick att undvika att göra så struntade jag i att försöka istället.

Jag har ändå försökt utmana det där mer och mer, för det hämmar ju en så fruktansvärt mycket i livet. Startskottet var nog när jag började spela innebandy i högstadiet trots att jag visste att resten av laget då hade spelat i säkert 6, 7 år. Jag visste att det innebar att jag skulle vara bland de sämsta ett tag. Och det gick bra. Jag överlevde, tänka sig. Då var det en väldigt stor bedrift för mig att våga sig på: att inte vara bäst på någonting. Det är ju inte direkt så att jag varit bäst på någonting någonsin, men det har ofta varit målet för mig. Det är nog lite därför jag drar ut på att lära mig ett nytt språk just nu till exempel. Jag vet att det kommer innebära att jag är rätt så jävla jättedålig till en början och jag tycker allt fortfarande att det är lite jobbigt. Av någon anledning kan jag ibland få idén om att jag gör mig till åtlöje om jag inte är duktig på någonting. Vilket ju såklart är helt absurt, alla måste vi ju börja någonstans och vem fan bryr sig om vad jag är bra på. De flesta är ju upptagna av att tänka på vad de själva sysslar med ändå.

MEN. Jag har verkligen jobbat på detta! Och jag tycker att jag kommit väldigt långt. Bland annat så har största delen av den betygshets jag förr alltid utsatte mig själv försvunnit. Förr kändes det som om världen gick under om jag inte fick högsta betyg, eller det var snarare inte ens ett alternativ. Allt eftersom jag blivit äldre, kuggat tentor och fått perspektiv på vad som är viktigt här i livet så har den pressen försvunnit. Nu vet jag att mitt värde inte sitter i ett betyg. Jag testar mer än gärna nya sporter och aktiviteter. Bland annat så går jag just nu i en kreativ skrivarkurs här, vilket jag tror att jag nämnt här innan någon gång redan. Alla andra där är britter och kan så många synonymer för ord att jag ibland blir helt ställd och knappt får ur mig en enda engelsk mening, men jag är där och tycker det är skitkul. Och så försöker jag ju mig på det här med att bli bättre på fotografi. Jag är ju dock inte alls bra på att redigera. Vissa av bilderna här nedan är inte ens redigerade alls. Alltså jag får ju krupp bara av att tänka på Photoshop. Har liksom INGEN motivation till att sitta och lära mig det. Jag vill bara vara bra på det med en gång. Likaså kamerafunktionerna till kameran jag har. Har snart sagt i ett år att jag ska sätta mig in dem. Har jag det? Nej. Jag tror till och med att jag tappat bort instruktionsboken. Har ju med andra ord lite höga prestationsförväntningar på mig själv ännu, som om duktigheten skall kunna gå att sätta på med en knapptryckning.

Får jobba vidare lite där kanske. Här är iallafall några mina kamera-knapptryckningar när jag var hemma senast!

ROOKIE

Sitter bland alla väskor som inte packats upp helt och som jag haft flera dagar på mig att få ordning på. Istället har jag gått i skogen, tittat på 13 Reasons Why och gud vet vad. Jag trodde att jag skulle få ledigt tills på onsdag nästa vecka men tydligen börjar jag jobba i övermorgon. Så kanske har jag soff-potatisat totalt för att känna mig så ledig som möjligt innan dess.

Även om jag vet att det inte är någon fara att börja ett nytt jobb är det ändå någonting jag känner mig nervös över. Jag vet inte om det är för att jag har noll aning om vad jag förväntas kunna i hamnen där jag skall jobba eller om det mest bara är för att jag är nervös för att jag inte skall klicka med mina ganska få jobbarkompisar. Men jag menar, jag har aldrig haft större problem med att klicka med folk? Varför är det alltid det sociala en oroar sig mest över i nya situationer när det helt ärligt är det som 99/100 gånger löser sig enklast, snabbast och bäst? Varför är vi så jäkla destruktiva och oroar oss för saker vi inte kan påverka? Om vi nu fick kapaciteten (eller begränsningen) att sålla bort tankar om döden, känslomässigt klarar av att gå förbi tiggare och ignorera risken för könssjukdomar, varför oroar jag mig då för om jag skall träffa människor som tycker om mig i vart och varannat sammanhang? Detta är ju högst hypotetiska och kanske idiotiska funderingar i sig, men denna anledningen är ju en av många till varför jag tänker att vi människor är bland det mest icke-rationella som finns. Det löser sig. Det måste det göra hur som helst. För om en vecka bor jag ute på Marstrand och jag tänker inte lalla runt ensam hela sommaren. Den saken är säker.

Jag antar att det är dumt av mig att oroa mig för om jag kommer klara av jobbet eller inte också. Det har inte varit ett problem tidigare och senast förra sommaren satt jag ju för tusan på 112 och beställde ambulanser. Värre stressmoment finns ju i princip inte förutom den då en sitter i ambulansen själv. Fick dessutom ett mail från King’s att jag vunnit ’Student Ambassador of the Year’, vilket är rollen jag jobbar med i London. Att jag utnämndes till det var sjukt oväntat i sig men kanske är det också ett kvitto på att jag nog löser nya jobbsituationer trots allt. Skrytigt va. Mm. Jag vet inte riktigt hur jag textmässigt skall släta över den skrytigheten så jag lämnar det bara så, med förhoppningen att allting bara ska ordna sig. Återigen; det löser sig.

Någonting jag inte löser lika bra men som jag hoppas att bli bättre på är att fotografera. Jag var ute med min nya kamera för första gången idag. Har köpt mig en kompakt systemkamera, Fujifilm X-A2. Det är ju inte hellätt men jag lär mig mer och mer. Är dock väldigt rookie. Tycker själv att jag är rätt bra på att se färger och vinklar; ”föreställa mig hur det kan se bra ut” eller hur jag skall uttrycka det… Men den tekniska biten kan jag jättelite av så jag hoppas att jag hinner ta mig tiden i sommar att lära mig mer. Samma sak gäller Photoshop. Hjälp vad mycket det finns att lära sig. Är just nu i stadiet där jag inte använder Photoshop alls för att jag bara känner att det är krångligt haha. Men med det sagt så tänkte jag ändå att jag ska ladda upp några av bilderna jag tar så att jag kan gå tillbaka någon gång i framtiden och följa min utveckling lite.

Nu kliar det precis överallt på grund av alla insektsbilder, men de är ju så balla!! I samma stund som jag var ute och fotade detta kom notiserna om att Trump vill lämna Parisavtalet… Det är med sådan total oförståelse och sorg som jag undrar hur inte alla kan vilja väna om att just precis detta skall få finnas kvar. Naturen är fantastisk. Vi är verkligen monstren i sagan om den.