LITTLE LESS LONDONER

Det går nog inte riktigt att ta igen över ett halvår av tankar som inte skrivits ner, men jag fick lite feeling igår och kände att det är ganska roligt att titta tillbaka på vad en skrivit ibland. Så därför sitter jag här idag igen och knappar ner litegranna. Jag skriver ju bara i den här bloggen för min egen skull ändå så det gör inte så mycket om jag var för upptagen med att leva för att hinna skriva ner vad jag genomlevde från mars 2018 tills nu. Det är bara ett gott tecken; jag har för roligt och resonerat med andra och inte bara mig själv.

Jag tror jag måste skriva av mig lite om hur det känns att vara tillbaka i London den här gången. Jag drog ut på att åka tillbaka så länge som möjligt för att jag ville vara kvar med Edvin, men när det närmade sig skolstart var det ju trots allt dags. I år bor jag med Henrik och Synne igen, men Andrea bor numera med sin pojkvän och vår fjärde musketör är nu Linnea som jag umgicks med mycket när jag var yngre. Det känns skitbra, alla är hur snälla och trevliga som helst och lägenheten i Hammersmith känns kanon. Det är roligt att vara tillbaka i denna delen av stan, för jag tyckte verkligen om Hammersmith första året jag bodde här. Sen att jag mestadels sitter och läser och än så länge inte upptäckt vår location tokmycket är väl en annan femma. Det känns verkligen att det är sista året på min bachelor nu; det är så mycket att läsa. Samtidigt är mitt huvud kvar på Marstrand och jag har svårt att hitta koncentrationen till att tänka på någonting annat än han som är kvar där. Men jag får bara skärpa till mig helt enkelt. Vi får väl se hur snart det sker bara.

Förra sommaren var jag så taggad på att komma tillbaka hit. Jag hade i princip ångest över att sommaren med allt vad den innebar var slut, men jag såg fram emot att komma tillbaka till London. Denna sommaren känns som att den kommer leva vidare för alltid; jag hann inte reflektera över att den tog slut eftersom jag fick det bästa med den med mig in i höstmörkret. Men tanken på att komma tillbaka till London var verkligen inte lockande. Det enda som kanske lockade var att komma till någon sorts rutin. Där hemma började allas gråa vardag och alla behöver nog en grå vardag, även jag. Det var väl dags att dra igång här nu. Men känslan jag haft förut; längtan till stora stan där det händer någonting i varje gatuhörn och där konstrasterna till Sverige är otaliga, den finns liksom inte längre. Jag tror det är en blandning av att jag känner mig rätt klar här nu och att jag hittat hem någon annanstans. Jag vill liksom bo någonstans med mina saker och ha ett examensdiplom i handen. Och jag vill inte befinna mig på en ort där inte Edvin är. Det är så svårt det där. Jag har alltid tänkt att det känns farligt att begränsa sig för någon annan och inte göra eller åka dit en vill i världen. Men jag tror jag har missförstått det där, troligtvis för att jag inte vetat bättre. För när en tycker om någon såhär mycket så vill en inte åka till det där hörnet i världen utan att ha den där personen med sig. Inte en lång stund iallafall. Så ah, nu känns det mest som om jag behöver läsa ut sista kapitlen på en bok som jag konstaterat att jag tröttnat på. Det tar emot, fan. Varje sida tar 300 år. Det är bara 5 månader kvar här, men det känns länge. Samtidigt som jag vill jag uppskatta där jag är; embrace:a nuet och yadayada, så är verkligen London ett mellanstopp jag känner att jag stått kvar på tillräckligt länge nu.

Med det sagt så skall jag anamma denna gråa dag och ha en kanonbra dag. Jag skall träffa uni-kompisarna ikväll och nu skall jag läsa in lite inför nästa vecka. Har shitloads to do, och det skall jag göra i min pyjamas sittandes i mitt burspråk.

Tillbaka för min sista hösttermin på King’s. Är så tacksam över att få gå här ändå.

 

Jag i mitt heltäckningsbeklädda rum. 

 

Tillbaka vid Hammersmith Brigde!

 

Henke och pubhäng. Lite roligare här än i Mile End – här är pubarna fler och närmare hehe. 

 

På cafét The Corner House som ligger mitt emellan vår lägenhet nu och där jag bodde i Shepherd’s Bush första året. Ska en bli stammis någonstans i ens liv känns det som att det kommer bli här.

KÄRA NÅN

Det var över ett halvår sedan som jag kände att jag behövde sätta ord på mina känslor och tankar i text här. Det säger sig självt att det hänt ett och annat sedan dess. En fjärde termin på King’s är över och en femte har börjat, en ytterligare sommarsäsong på Marstrand är förbi och jag bor numera i Hammersmith fram till slutet på mars nästa år.

… För sen ska jag hem. Jag vet att jag skrivit ner här flera gånger att vad ’hem’ är har varit så oklart och odefinierat för mig så länge, men fan, jag har hittat hem nu. Till en person. Sommaren 2018 alltså, vilket guldkorn. Idyll. Det var nattbad, fuldans och högsång på dansgolv, AW:s, båtturer, middagar, frukostar, turer i kärror ner för backar, lekplatshäng klockan 03, vandringar i berg, blommor bakom öronen, cykelturer med lite för mycket alkohol i blodet, handhållningar, kyssar, fina ord, höga skratt. Allt med den bästa människan jag träffat. Jag vill bara ha honom i min närhet hela tiden. Han är smart, snäll, rolig, fin, gullig, han debatterar emot mig, motbevisar mig, berömmer mig och kramar mig. Jag har inte känt mig älskad på det här sättet förut, eller känt mig så trygg i någons armar som i hans. Ingen har tittat på mig så som han gör, eller sagt sådant till mig som han gör. Och även om jag är här i London nu och han är i Sverige och vi kommer leva på olika orter för en stund så är det så himla, himla värt det. Jag vill verkligen bara vara med honom.

Det var knappt ett år sedan som jag sa ’hemma’ till 3 ställen, jämförde mig med mina vänner som alla ’hittat någon’ och tyckte alla killar jag träffat på var rätt så skräpiga. Nu har jag träffat någon som jag vill spendera varje vaken och sovandes sekund med. Skit i resten av världen, jag vill vara där han är. Lite så känner jag. Och om tre dagar skall jag hem till Edvin. Har aldrig ens längtat till julafton så mycket som jag längtar tills dess, och då var han ändå här i förrgår. Haha, vem kunde trott detta. 20 minuter från där jag växt upp, där var han, hela tiden. Livet är bra lustigt.

EXPERT EXPECTATIONS

Det här med att inte vara duktig på saker och ting är väl inte skitkul för någon, men för mig har det verkligen varit ett problem så länge jag kan minnas. Jag hade sådan ångest när vi skulle åka skridskor med skolan att jag istället fick ta till och spela fullständig clown för att klara av dagen. Istället för att faktiskt försöka lära mig så tänkte jag väl att det var lika bra att låtsas som om jag jag var jordklotets största icke-talang på det där. Då skulle jag iallafall uppfattas som ’duktig på att vara rolig’. Det var så med precis allting när jag var yngre, och om jag visste att det var någonting jag inte var bra på som gick att undvika att göra så struntade jag i att försöka istället.

Jag har ändå försökt utmana det där mer och mer, för det hämmar ju en så fruktansvärt mycket i livet. Startskottet var nog när jag började spela innebandy i högstadiet trots att jag visste att resten av laget då hade spelat i säkert 6, 7 år. Jag visste att det innebar att jag skulle vara bland de sämsta ett tag. Och det gick bra. Jag överlevde, tänka sig. Då var det en väldigt stor bedrift för mig att våga sig på: att inte vara bäst på någonting. Det är ju inte direkt så att jag varit bäst på någonting någonsin, men det har ofta varit målet för mig. Det är nog lite därför jag drar ut på att lära mig ett nytt språk just nu till exempel. Jag vet att det kommer innebära att jag är rätt så jävla jättedålig till en början och jag tycker allt fortfarande att det är lite jobbigt. Av någon anledning kan jag ibland få idén om att jag gör mig till åtlöje om jag inte är duktig på någonting. Vilket ju såklart är helt absurt, alla måste vi ju börja någonstans och vem fan bryr sig om vad jag är bra på. De flesta är ju upptagna av att tänka på vad de själva sysslar med ändå.

MEN. Jag har verkligen jobbat på detta! Och jag tycker att jag kommit väldigt långt. Bland annat så har största delen av den betygshets jag förr alltid utsatte mig själv försvunnit. Förr kändes det som om världen gick under om jag inte fick högsta betyg, eller det var snarare inte ens ett alternativ. Allt eftersom jag blivit äldre, kuggat tentor och fått perspektiv på vad som är viktigt här i livet så har den pressen försvunnit. Nu vet jag att mitt värde inte sitter i ett betyg. Jag testar mer än gärna nya sporter och aktiviteter. Bland annat så går jag just nu i en kreativ skrivarkurs här, vilket jag tror att jag nämnt här innan någon gång redan. Alla andra där är britter och kan så många synonymer för ord att jag ibland blir helt ställd och knappt får ur mig en enda engelsk mening, men jag är där och tycker det är skitkul. Och så försöker jag ju mig på det här med att bli bättre på fotografi. Jag är ju dock inte alls bra på att redigera. Vissa av bilderna här nedan är inte ens redigerade alls. Alltså jag får ju krupp bara av att tänka på Photoshop. Har liksom INGEN motivation till att sitta och lära mig det. Jag vill bara vara bra på det med en gång. Likaså kamerafunktionerna till kameran jag har. Har snart sagt i ett år att jag ska sätta mig in dem. Har jag det? Nej. Jag tror till och med att jag tappat bort instruktionsboken. Har ju med andra ord lite höga prestationsförväntningar på mig själv ännu, som om duktigheten skall kunna gå att sätta på med en knapptryckning.

Får jobba vidare lite där kanske. Här är iallafall några mina kamera-knapptryckningar när jag var hemma senast!

SJÄLVDESIGNERADE MODEKOMMENTATORER

Det här mer personlig stil. Jag är så tacksam att jag idag skiter blanka fan i vad jag klär på mig, att jag är trygg i mina val av utstyrslar och att jag inte följer en mall för vad en bör ha på sig/vad som är inne respektive ute eller lägger värdering i vad andra tycker är snyggt. Det är så långt ifrån Johanna 16 år, som var så ’medveten’ om vad andra tyckte och tänkte (eller iallafall gissade vad andra tyckte och tänkte).

Det är mycket som skall till för att en skall känna sig trygg i det där dock. Sociala medier, i synnerhet Instagram, kväver oss med normer för hur en bör se ut. Vi kväver varandra i det där. Det är så paradoxalt att vi lever i en värld där vi har den materiella möjligheten att se ut precis hur vi vill men ändå känner oss tvingade att hålla oss till de begränsade ramarna som vi tänker att andra satt upp för oss och vårt individuella uttryck.

Jag vet inte hur en bygger upp en tillräckligt stark gard för att stå emot det där. En kan nog inte göra det till fullo. Jag tror vi är för medvetna om varandra och för måna om att passa in i ett sammanhang. Även om jag kan ta på mig mycket konstigt och rocka det så gott jag kan så har jag ju ändå en sminkning och en frisyr som håller det inom ’ramarna’ för var som generellt kanske anses ’vanligt’. Men jag tycker ändå att jag lyckats bygga ett såpass bra självförtroende att jag kan ta på mig det jag tycker är snyggt utan att ha sett det på någon annan, och utan att fundera på om någon annan ens kommer att tycka att det är lika snyggt som jag.

Men så kommer ibland det här fenomenet med självdesignerade modekommentatorer upp. Folk som tycker att de har befogenhet att kommentera utseendet på andra av någon oklar anledning. Kanske för att vara roliga, kanske för att må bättre själva, kanske utan någon egentlig anledning mer än att vi är så indoktrinerade i det här med utseendefixering på alla håll och kanter. Häromveckan fick jag till exempel höra från en man att det såg ut som om jag hade pyjamas på mig. Jag tycker personligen att de kläderna är bland de coolaste jag äger. Jag fattar att min stil inte är helt enligt ’normen’ alla gånger och jag tycker att det är skitkul att sticka ut lite. Det gör inte mig någonting egentligen att någon annan går runt och tänker att jag ser ut att ha på mig en pyjamas. Det förbluffar mig bara att det är någonting en också känner att en behöver ventilera. Ett ytterligare exempel på detta var för ungefär ett år sedan, när min dåvarande roomies pojkvän lade kommentaren ’Are you going to a grudge party?’ när jag hade tagit på mig en svart jumpsuit och var redo att dra på fest. Det skall väl läggas till att han är såpass modemässigt insatt själv att han refererade till en skräckfilm snarare än en klädstil (vilket jag misstänker var vad han syftade på egentligen) men ändå. Det är heller inget fel i stilen grunge, men det är en rockstil som jag inte syftade till den kvällen. Jag siktade liksom inte på stilen: ”characterized by durable and timeless thrift-store clothes, often worn in a loose, androgynous manner to de-emphasize the silhouette” (Wiki). Jag hade liksom på mig strassörhängen till. Classy as hell, i mina mått mätt.

Oftast har jag fått sådana kommentarer av män, män som jag inte känner tillräckligt bra för att de skall veta om jag tycker att de är roliga eller inte. Tjejer är generellt mycket mer öppet positiva över att jag ’vågar’. Jag känner mig helt enkelt mycket mer säker på att kvinnor gillar att jag sticker ut än att män gör det. Det kanske har att göra med att klädval kan tolkas som ett statement för vad en vågar ta sig ann, och att icke-normativa val på den fronten talar för ett självförtroende hos mig som känns hotfull för i vissa andra. Men jag tror också att vi har olika stort ”intresse” av att lägga oss i hur andra ser ut. Personligen kan jag verkligen inte bry mig mindre om vad en människa väljer att klä på dig. Visst kan jag tänka att det inte är någonting jag skulle ha valt att ta på mig själv, men allvarligt. Hur kul är det om alla ser likadana ut. Och hur fruktansvärt viktigt kan det möjligtvis vara att informera en bärare av ett klädesplagg ser ut som ett rockigt, trasigt lakan, en pyjamas eller är ’för’ mycket/lite/tråkigt/galet.

Jag antar att jag mest bara är tacksam att jag inte brukar gå runt och reflektera över det där med hur andra väljer att se ut. Ännu mer tacksam är jag över det faktum att jag inte bryr mig om de få negativa kommentarer som ibland läggs utan minsta anledning. Jag suger åt mig av de positiva istället. Och ibland tar jag på mig den fulaste men kanske roligaste enhörningströjan i världen för att illustrera hur få fucks jag ger åt meningslösa åsikter om hur jag bör se ut.


Jag i min pyjamas!!!


Denise och jag, som har KUL i min pyamas!!

 

PEOPLE PERSON

Häromdagen satt jag och läste i biblioteket i lugnan ro, i ett tyst grupprum där 4, 5 andra för mig okända studenter satt också. Efter en stund kom ytterligare en för mig okänd student och frågade om han kunde få sitta vid samma bord som mig. Han pratade onödigt högt med tanke på att det skulle vara ett tyst rum, och både på grund av att jag kände ett behov av att tysta honom fort och på grund av att jag inte kunde med att säga nej, så nickade jag såklart. Han dumpade sin väska och fortsatte i ungefär samma ljudnivå att prata om att han behövde gå en runda och att jag gärna fick ha koll på hans saker. Återigen, jag är inte den som säger nej.

Efter en stund kom han tillbaka och satte sig vid sin dator. Jag satt och läste på andra sidan bordet, några stolar bort. Utan att titta upp från sin datorskärm började han prata, men även om han inte såg åt mitt håll var ju jag den enda vid bordet. Uppenbarligen var det mig han ville säga något till. Men vad är det första han säger, i vanlig samtalston i det tysta, halvfulla grupprummet? ”I’m weak for blondes,  you know”. ’Okeeeej’ tänkte (och svarade) jag och fokuserade på att inte titta åt hans håll då mitt osminkade ansikte troligen var rödare än en solmogen tomat vid det laget. Personerna i grupprummet tittade upp eftersom de såklart hörde varenda ord han sa. Han fortsatte och frågade vart jag kom ifrån, och jag är ju återigen inte den som är den så jag svarade kort och svagt ”Sweden” utan att titta upp från mina papper. Han började sedan berätta om att han ville åka till Sverige (det vill tydligen alla jag någonsin talat med här som inte är svenskar av någon anledning; de tror nog att det finns snö och norrsken precis överallt). Sedan berättade han om alla svenska tjejer han dejtat. ”You know, the Swedish girls I’ve dated have been really naughty”. Alltså där slog prydhetens mamma till mig på käften och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag svarade inte. Vad säger en ens i en sådan situation. ”But as you might know, us guys can be pretty naughty too”. Nej nej nej, jag var härmed beredd att sjunka genom golvet; jag i princip bad till en gud jag inte tror på att det faktiskt också skulle ske. Människorna i rummet lyssnade märkbart på allt som sades och de kikade upp från sina papper åt vårt bords håll. Jag svarade bara med ett trevande ”Okeey….(?…)” igen. Han fortsatte: ”What would your parents say if you brought home a huge black guy like me?”. MEN ALLTSÅ VAD HÄNDERRRR. Jag började titta efter någon som stod och filmade. Det måste ju bara vara ett skämt, det här, tänkte jag. Men icke. Inga kameror. Utan att jag visat något intresse eller förmåga att svara på den frågan började han fråga vad jag gjorde i London. Han frågade om Sverige inte ville ha mig längre eller om jag kom hit för alla män. Och här, kan ju tyckas, att jag borde ha varit förnedrad nog av denna man att jag skulle hållit käften alternativt lämnat rummet? Men nej, jag är trevlig på ett mycket problematiskt sätt. Jag kan liksom inte inte svara. Efter en förklaring bestående av ett fåtal ord om att King’s är bra och jag ville utomlands lade han till att ”you just came here for the fashion shows, didn’t you”. Jag satt praktiskt taget i pyjamas och hade en mössa på mig. ”Does it look like I came for the fashion shows?” var jag då tvungen att lägga till. De två killarna bakom oss fnissade till och killen vid mitt bord bytte snabbt samtalsämne. Han berättade att han läser finans och skall rädda världen. Och tänka sig, DÅ var det klart: jag lämnade bordet.

Det är en sådan komisk situation när en tänker tillbaka på det. Vem gör ens något sådant. Och vem är ens jag som inte bara skiter i att svara. Och vem är ens MED om en sådan situation? Jag. Främlingar börjar fan alltid prata med mig. Inte enbart i sådana här sjuka situationer, och då rakt inte på grund av att de försöker ragga upp mig som jag misstänker var fallet denna gången. Utan generellt. Människor pratar jämt med mig. Folk i affären, i köer, på tunnelbanan, på flygplatser. Det spelar ingen roll vart jag är. Det är på en nivå som jag nu börjar misstänka att många andra inte upplever. Senast igår stod jag på tunnelbanan och läste Alice i Underlandet, animerad av Tore Jansson. Jag stod och flinade lite medan jag läste och var helt inne i boken och musiken i mina lurar, men helt plötsligt såg jag en stor, gammal hand peka i min bok. Där stod en gammal man med långt grått hår, ryggsäck och mossgröna kläder från topp till tå som bara ville säga att min bok var fin. Han sa att sidorna var fina, att illustrationerna var fantastiska och att ”that’s just the way a book should be”. Han ville inget mer än så. Han skulle gå av nästa stopp.

När jag fastnade i tunnelbanan en annan gång för inte så längesedan började en gäng tanter att dra ordvitsar för mig, för att jag skulle avgöra vem av dem som var roligast. Jag har suttit och försökt kommunicera med en nykommen Syrian på ett tåg, haft en timmas lång konversation med en klockbutiksägare på en buss, diskuterat realism med en holländare på väg hem från flygplatsen och så mycket annat, och det är aldrig jag som inleder konversationerna. Det är inte några skummisar eller äckel jag pratar om här. Det är bara människor som verkar vilja ha ett kommunikationsutbyte och jag råkar vara den de vänder sig till. Jag undrar om det finns människor som bara är sådana. Som ser eller verkar tillräckligt approachable för att totala främlingar skall känna sig trygga nog att inleda en konversation. Isåfall är jag nog en sådan. Jag tror min mamma är sådan också. Min mormor var definitivt en sådan. Det kanske ligger i släkten. Det kanske också har att göra med att jag bara inte kan med att sitta och hålla tyst när någon säger någonting till mig. Jag känner ett behov att att bekräfta någons försök till att få kontakt med mig. Det bara funkar inte för mig att titta åt ett annat håll eller att låtsas som om jag inte hörde. Jag tror att det dessutom har att göra med om att jag tycker människor är så fascinerande, så jag vill liksom inte gå miste om vad jag kan få höra från dem. Jag tror att jag är glad att jag är sådan (förutom när det kommer till tysta delen i biblioteket och fruktansvärda försök till ragg). Jag har fått höra så mycket intressant och kommit i kontakt med så mycket människor på det sättet. Varför de väljer att prata med just mig förblir dock ett mysterium för mig.

MELANKOLISKA MÅNDAG

Denna måndag vill jag bara lägga bakom mig och aldrig behöva tänka på igen. Allt har bara gått fel; grannen nedanför oss hatar oss och verkar vilja göra allt för att vi inte skall bo kvar. Boendet för sommaren oroar. Stressen över allt som kommer behövas göras inom närmsta tiden smyger sig på mer och mer.

Det är sådana där små saker som känns tunga att bära på samtidigt liksom. Jag har ett behov att ventilera som jag inte hade igår. Jag har ett behov av att vara med min familj. Med mina bästa vänner. Jag känner mig frånvarande som inte kan vara där, i Sverige, men också frånvarande där jag faktiskt befinner mig nu. Det är konstigt det där, hur en ibland kan känna sig ensam i Europas största huvudstad. Hur det ibland känns som att det ligger en tung sten på bröstkorgen som det inte fanns den minsta känning till dagen innan.

Men där är jag idag iallafall. Och jag var där lite igår också. Det är då jag brukar söka räddning i promenader. Oftast helst också med frisk luft att pusta ut lite av det tråkiga i, men här i London får jag snarare låtsas som att de få graderna som ljuger om friskhet inte i själva verket är proppade med avgaser. I sommar har jag planerat att köra en riktig cleans av huvudet (och kanske även lungorna, efter storstadslivet här). Ska gå Padjelantaleden, ensam. Fy fan vad najs. Alltså egentid, love it. Tystnad. Jag crave:ar lite tystnad. Inte en enda siren, inte ett enda billarm. Det är så att jag redan nu ibland kan längta till den totala avskärmningen från allt.

Ah, så idag blev det inte roligare än så. Knappt en tillstymmelse till skämt. Det får bli lite foton från de där mytomspunna, magiskt terapeutiska promenaderna istället. Imorgon är en ny dag!