DEN TÖNTIGA TÅGRESENÄREN

Jag sitter på ett tåg som precis börjat rulla söderut. Det är på väg till Guildford, ett ställe jag inte vet någonting om förutom att det ligger sydväst om London. Så för första gången sedan jag flyttade till Storbritannien lämnar jag storstaden. Jag skall jobba på en mässa, så det är inte mer spännande än så. Jag har signat upp mig på ganska mycket jobb de kommande veckorna nu och de mesta är utanför London. Vi får betalt för restiden också, så varför inte. Dessutom tycker jag att det är rätt roligt att åka tåg faktiskt. Även om jag innerst inne alltid kommer att önska att det skall ta mig mot Hogwarts, så tycker jag att tåg är det i särklass bästa sättet att resa. Du får se omgivningen på ett annat sätt än med flyg, du slipper (förhoppningsvis) alla stopp en buss gör och det är snällare mot miljön än bil. Ser fram emot att se den gråa, engelska landsbygden jag troligen befinner mig i om sisådär 30 minuter.

Apropå upptäcka omgivningar osv, så gick jag en promenadslinga hemma jag aldrig gått förut. Jag bor nära ett område som heter Hammersmith och det ligger intill Thames river. Det var en väldigt fin strandpromenad där, även om ’stranden’ i sig inte är mycket att hurra för. Men det var första gången jag kände att det kanske ändå finns någon form av natur här som inte är totalt konstruerad. Jag har ju inte riktigt varit här under perioden då parkhäng dominerar, så jag är medveten om att jag missat Londons ’gröna’ sida än så länge. Men det känns ändå najs att vi har den där sketna älven/floden (vad det nu klassas som egentligen) att hänga vid så pass nära hemma.

Nu skall jag ta tillfället i akt att drömma mig bort till livet som en musikvideo-stjärna. Har ju ändå tillgång till både en tom vagn och ett semi-rent fönster att titta ut i. Kanske skall jag klämma ut en liten tår till Adele’s All I Ask samtidigt också. För inlevelsens skull.



Hammersmith Bridge.

Utanför vår lägenhet att vårtecknen börjat krypa (explodera) fram och då det var 16 grader igår så hoppas hela min själ på att park-hänget snart är igång.

DANSA BORT FRÅN BORDEN

Denna veckan har hittills bestått av pizza&wine night, Tinderåterfall och plugg i ett kyrkocafé. Det gäller att vara mångfasetterad.

Nu när andra terminen startat igång ordentligt här känns det skönt att saker och ting blivit lite mer avslappat. Det har inte direkt taggats ner på tempot i skolan i sig, men vi har väl på något vis lyckats få perspektiv på saker och ting och förstått att första året innefattar 10 % av slutbetyget – med andra ord: det är ingen större stress. Därför har vi börjat hänga lite mer tillsammans, vi utforskar nya ställen att plugga på och imorgon skall vi dansa rumporna av oss på en nattklubb som andas ’drick fan ordentligt innan för där inne är det för dyrt i baren’.

Haha LOL, det här med nattklubbar egentligen. Jag minns när jag var 18 år (mvh låter som jag är 80, SÅKLART minns jag när jag var 18 år) och vi gick ut både fredag och lördag i princip varje vecka. Jag hängde väldigt mycket med ett tjejgäng som jag tyvärr gled ifrån när jag började plugga, men  hängde jag hur som helst väldigt mycket med dem och hade svinkul. De var verkligen snygg-ligan deluxe. Kände mig som ett svart får i glittertopp bland dem alltså. Tror inte riktigt att jag kvalade in där egentligen och jag var lite för geeky (inte enligt dem alltså, utan mer enligt mig själv haha). Vi gick hur som helst hem bra hos killarna och det var alltid ett killgäng från typ Torslanda som tyckte att vårt tjejgäng var ytterst trevliga att ha vid sin sida. Därför förfestade vi ofta med dem och gick in på klubbarna med dem. En fick ju liksom alltid gå före i kön om en säger så. Jag tänker ofta på vilket sjukt nedköp de där killarna gjorde och hur dumma de var som aldrig lärde sig, för vi satt minsann aldrig kvar vid deras över-pompösa drinkbord och smuttade skumpa eller låtsas-skrattade åt deras skämt. Vi var jämt nere på dansgolvet, ful-dansande och gick alltid hem ihop (bortsett från någon då och då som ytterst frivilligt ’fastnade på vägen’).

I samband med att jag fyllde 18 år hade jag alltså nyss blivit singel, trillat in på ett bananskal i snygg-ligan och visste inte vad köa till en nattklubb var. Helskotta vad kul vi hade. Och herregud vilken tur det är att en förändras. Jag levde verkligen ett lush life på ett helt annat sätt då, men hade jag gjort om och gjort rätt idag hade jag inte gått med på att ta med en Torslandasnubbe som min baldejt för att han var söt och ville festa och jag hade inte velat hångla med typ allt som rörde sig. Eller ah, never mind förresten. Allt är ändå relativt.

Jag vet inte om det är för att jag tittat på fyra avsnitt av Paradise Hotel som jag kände att det fanns en anledning att skriva detta inlägget, men jag inser att det är lika innehållslöst som 30 minuter av den såpan. Jag ber om ursäkt för om någon tog sig tid att läsa igenom det här. Summa summarum hade jag iallafall sjukt kul som 18-åring, jag hade sjukt kul dessförinnan och jag har sjukt kul nu. Så imorgon skall vi återigen fuldansa, dock säkerligen stå en bra stund i kö först men jag är övertygad om att någon smyger ner en likadan PET-flaska med 30-procentig ’kö-proviant’ i innefickan precis som om det vore 2011.

DULWICH COLLEGE

Igår var jag på mitt första jobbuppdrag som studentambassadör för King’s. Det var en mässa på Dulwich College, som är en pojkskola i området där Buddha Mama bor.

Var där tillsammans med en annan ambassadör och efter passet kunde jag konstatera att studentambassadör för King’s är lika chill som det var att vara studentambassadör för Mikael Elias eller Göteborgs Universitet. Skillnaden nu är att jag får betalt för det. Det är dock lite utmanande att få frågan från en 15-åring som har tre år kvar till universitetet hur kursen Chemical Engineering är på King’s College och vilka A-levels han borde läsa för att ha störst chans att komma in. Hell do I know, vill jag ju svara, ser jag ut att kunna Chemical Engineering? Kan absolut ingenting om skolsystemet här och jag vet inte ens själv varför jag blev antagen till King’s eller vad det var i min ansökan som ledde mig dit jag är, men kan en få betalt för att improvisera fram ett svar och bläddra fram rätt sida i kurskatalogen så är jag nöjd. I ärlighetens namn tycker jag mässor är roliga också. Det är rätt skönt att stå på en mässa och representera en skola många redan vet mycket om och där en inte behöver vara speciellt säljande också, för jag tycker det är pinsamt att pracka på folk info de inte vill ha. Så har inte vart fallet med någon av skolorna jag representerat tack och lov. Har nämligen inte en droppe sälj-kapacitet i blodet. Det enda jag kan är att prata.

Någon jag också kan men inte gör i tillräcklig utsträckning är att läsa, vilket jag måste sätta igång med denna gråa söndag. Tjing!

En del av Dulwich College (behöver jag skriva privatskola?)

Lite street art nedanför West Dulwich Station. 

2017

Jag och Linnea bestämde oss för att ta tag i problemet ”vi har ingenting att göra på nyår” genom att bjuda in 80 av våra vänner och deras vänner till en nyårsfest I Gräfsnäsgården, vilket är ett hus mitt i Slottskogen som vi hyrde. Vi caterade maten, körde tema ”Gatsby” över hela grejen och det finns egentligen inte så mycket bättre ord att beskriva det hela med än SUCCE. Allting gick superbra, alla verkade vara nöjda med både middagen och festen och jag har inte haft så roligt på en nyårsafton på flera år. För minnets skull så tänkte jag att jag skriver om det här, men bilderna talar så himla bra för sig själva så här kommer några av mina favoriter. Det är sisådär med kvalitén. Vi kan väl säga att den blev lite suddigare ju längre kvällen gick.

 

Och här har vi dem! Årets mål. Kan säga som såhär: jag kör på filosofin ”sikta mot stjärnorna och du når kanske till Kebenekaise”.