DRÖMMIGA SÖNDAGAR

Nu måste det ju verka som om jag har århundradets hemlängtan och inte har någonting alls att göra i London, så som jag skriver om vad som hänt hemma i Sverige hela tiden och om alla vänner och familj jag längtar efter. TVÄRTOM. Jag går under av uppsatsskrivande så det är snarare att jag har för mycket att göra för att hinna med någonting annat inspirerande att skriva om.

Så. Hemma i Sverige senast jag var där hade vi en DRÖMSÖNDAG hos Emma ute på Överön. Lika mycket som jag älskar London och har svårt att se mig själv bo speciellt långt ifrån civilisationen i nuläget så kan jag ändå förstå att Emma och Fredrik älskar att bo därute på vischan alltså. Jag är ju en lantis enda in i själen och uppskattar så fruktansvärt mycket att få komma ut i frisk luft. Det är det jag saknar absolut mest med Sverige faktiskt. Visst, det går att ta sig en liten tripp till Hyde Park om ögonen behöver se någonting grönt men en andas ju säkert in motsvarande minst ett Marlboro-paket inom loppet av en timma. Det är riktigt vidrigt. Jag känner till och med att jag blir förkyld oftare här. Det beror på luften. Helt 100. Helt fruktansvärt. Behöver detoxa lungorna snart igen.

Vi sågs hemma hos Emma på födelsedagsbrunch för henne och mig. Efter det tog vi en kalaslång promenad på öns promenadslinga. En sådan där som biter tag i kinderna och som gärna får ta hur lång tid som helst för att en har fika med sig, ni vet.


Av oss 5 i gänget är det två som vuxit upp lite mer ’i civilisationen’ (läs: haft minst en granne iallafall) till skillnad från oss andra. De är riktiga hikers som ni ser.


… och då jag och Emma blev 24 nu i januari börjar ju ålderstecknen göra sig märkbara. Emma är en dag äldre så hon pallade inte trycket lika länge som jag. Jag var väldigt stöttande i det hela.


Det var alltså vi två som fyllde 24 år. 24. Ingenting har hänt sedan vi fyllde 9.


Och så det här med gruppfoto. För att Linnea också för en gångs skull ska få vara med på lite foton och inte bara stå bakom kameran. Här fick vi byta pose för att jag tyckte att jag såg ut som världens ljushuvud.


Här tyckte Evelina att alla vi andra såg så kärleksfulla ut och hon hamnade på kanten, så det gick inte heller.


Här tappade jag balansen när murens stenar började ramla isär. Eller så var jag baktung. Minns inte riktigt.


It’s a wrap!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *