PÅSK & PYJAMAS

Här sitter jag i mitt rum som ser lika kaotiskt ut som Zara’s julrea med lite lätt dunkande huvud som inte blir bättre av att Selena Gomez spelas på radion och/men(?) jag påminns samtidigt om att en inte behöver vara en talang för att lyckas i denna värld. Utan att ge instagramstjärnan för mycket av en bajsmacka och låta mer bakfull än vad jag faktiskt är idag så kände jag att jag behövde flika in med ett litet påsk-inlägg. Att jag i princip googlar ’varför firar vi påsk?’ i just denna stund är en annan femma, men glad påsk hörni!

Igår var det långfredag, en annan dag som vi firar i religionens namn utan att vara religiösa. Och oj som vi firade den! Det blev i sanningens ord en lång fredag, för vi startade på andra lång vid 18-tiden med öl och lite av en reunion med ett gäng från gymnasiet och kvällen slutade lite härligt spontant klockan 04 när vi trillade ut från Yaki Da. Hur trevligt som helst. Det är i sådana stunder en känner ”men alltså varför umgås jag inte mycket mycket mer med just dessa personer?”. Och så inser en väl någonstans att ”livet kommer emellan” och så vidare. Sånt som en hör ens uppvuxnas inre röst intala en. Men är det verkligen så? Kommer livet verkligen emellan? Är det inte snarare så att det liksom är hela grejen med vad vi gör här: vi är mitt i smeten kallat liv och allting, precis allting, är gjort för att komma emellan? Jag tror att det där en intalar sig mest är ett sätt att dämpa sitt samvete och känslan av att en inte tar sig tid. Eller vadå ”jag tror”. Det är ju så. Men men. Nu ska jag inte vara sentimental mer. Glad påsk var det ju!

Mitt i påskhetsen aka ’föräldrarna skall ha middagsbjudning’ sitter jag här och gömmer mig från att hjälpa till att städa som om jag fortfarande vore 12. Alla i familjen retar varandra och sjunger med till Uncle Kracker som dundrar ut ur högtalarsystemet, jag sitter i pyjamas klockan 13:33 utan BH och tänker ’jag borde plugga’ utan att ta tag i någonting. Mamma sitter i sitt röda nattlinne och pekar vart pappa skall damma, Pappa Megafyndig spelade nyss Kapten Röds ”Vi tar inga order” för att reta gallfeber på henne och jag och min syster Amanda bråkar om vem som kom på mammas instagram-namn. Varför det betyder någonting vet jag inte. Pappa skrek precis ut ”C’MON GURL!” i falsett helt från tomma intet och Amanda fick nyss megapanik för att vi inte har någon vitlök hemma men släppte det lika snabbt för att spela luftgitarr till Life is a Highway. Jag vet inte vad som händer, jag vet inte hur länge jag kan smita från att hjälpa till och jag vet inte om allas familjer är såhär konstiga. Troligtvis inte. Eller återigen: jag vet att så inte är fallet. Vi är skitkonstiga allihop och jag har garvat konstant hela dagen. Om en timma skriker vi säkert på varandra allihop för att pappa inte dammade överallt, för att mamma bestämmer för mycket, för att Amanda återigen kommer på att hon verkligen behöver mer vitlök eller för att jag smitit ifrån att hjälpa till lite för länge. Så nu är det dags att ingripa i kaoset, innan det inte enbart är Jesus död och lidande vi firar denna påsk utan även min. Tjing!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *