SO LONG SHEPHERDS BUSH

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Det är över; första året; finito; passé. 2 månaders intensivt tentaplugg och 4 tentor senare sitter jag här i mamma och pappas kök och vill krama det fulla kylskåpet medans kaffet puttrar klart. Har fortfarande inte stressat ner tillräckligt för att känna att ‘stenen’ skall lyftas från bröstet, men nu har jag helt ledigt i två veckor och skall bara andas och se vart dagarna bär.

Jag flyttade ut från lägenheten i Shepherd’s Bush nu i veckan också, innebärandes att så mycket som det bara gick skulle med hit hem till Sverige. X antal vakuumpåsar senare fick jag med det mesta, men i för många väskor och i för tung vikt. När jag lyckats komma hela vägen till flygplatsen och incheckningen av bagage var detta givetvis någonting som de lade märke till. Damen bakom disken sa först åt mig att jag behövde betala för övervikt  med 10 kilo, men sedan insåg hon hur mycket handbagage jag hade också (cirka dubbelt så mycket som är tillåtet). Med smått panik i både rösten och ögonen försökte jag förklara för henne att jag höll på att flytta hela mitt liv. Då gör hon den en vill kyssa fötter för: checkar in mitt handbagage och bjuder på incheckningen av den 31 kilo tunga väskan. Bjuder på det. Jag hade fått betala 95 kr/kilot för den satans väskan annars. Per automatik sa jag åt henne att hon räddat mitt liv, vilket ju är en överdrift utan dess like, men asså stjärna. Tänk vilken tur att jag gick just till henne. Väl på Landvetter höll i och för sig karmans mamma på att läxa upp mig där jag stod sist av alla utan min sista väska på bandet. Men en tjej som tagit fel kom rusandes och tillslut kunde jag komma till insikt med att jag klarade mig smärtfritt hem trots 27 grader sol, 5 gigantiska väskor och över 30 kilo övervikt. Halle-freaking-lujah.

Veckorna som gått har det senaste bestått från ensamt bibliotekshäng från 8-22 nästan varje dag, med undantag från en helg som spenderades i Uppsala hos Alice över Valborg. Jag tror och hoppas att de timmarna har lönat sig, det har känts så i tentasituationerna iallafall. Får se i juli när vi får resultaten. Men det är sådan sjuk grej att skriva tenta på King’s. Vi sitter i en stor hall med över 2500 personer fördelat på 2 våningar. Vi får bara ha vattenflaskor som är helt genomskinliga och saknar all form av text, en får inte ha på sig sin klocka, en får inte ha pennfack utan allt måste ligga i genomskinliga plastpåsar. Pennorna måste vara helt fria från text och en får inte prata alls från det att en går in i hallen 30 minuter innan tentan börjar. De inspekterar alla väskor och fickor, loggar alla som går på toaletten och anmäler massor till universitetsnämnden; en viskning, ljudsignaler innan tentan ens börjat… allt. Första tentan var det superskrämmande men vid den tredje tentan var det dock normaliserat. Det har dock inte känts riktigt normalt eller lätt att gå från att skriva tenta till att sätta sig i biblioteket direkt för att plugga till nästa. Det har verkligen varit så; jag har tagit mitt genomskinliga “påse-pennfack” och satt mig för att plugga igen. Men nu är det finito med det för en lång tid framöver! Är aspepp på att vara i Sverige igen, på att sommaren börjar kika fram och för att ladda om inför ett nytt, kul år i London nästa höst igen.

Officiella lyckan

Inofficiella, riktiga känslan



Sista promenaden från biblioteket på en bra stund. Har inte tappat känslorna för London dock. Vi hade en liten tuff period bara.

Om det inte är så att jag och mina klasskompisar flyttar hit nästa år igen så är det “So Long SB!” för min del. Det känns faktiskt rätt najs att se andra delar av London som kanske inte är lika ‘posh’. Ställen med mindre fina balkonger och mer sunkiga barer. Identifierar mig med sunk, obviously.

TRO PELLE DET

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

De där 3000 orden jag skulle skriva av en uppsats idag blev… noll. Istället jobbade jag som ambassadör för King’s idag och det inkluderade en guidad tur i Westminister Abbey vilket var kul att se. Har aldrig varit där förut men nu fick vi se det mesta av insidan och höra storyn bakom britternas gammeldags system. Vet inte om jag tycker att det är ballt eller efterblivet att de fortfarande hyser så stor respekt till monarken och röstar med papper och penna. Jag låter det därför vara osagt.

Efter jobbet drog jag hem och käkade en snabbis för att sedan ladda om och dra till Fulham och Bishop’s park, vilket är en rätt fjuttig park nere vid vattnet som jag råkat börja gilla. Jag vet inte riktigt varför, men den är rätt fin som ni kan se på bilderna under. Ingenting överflådigt kanske, men bra park. Detta går inte att skriva någonting intressant om kände jag nu så done med park-pratet. Våren börjar hur som helst komma hit på riktigt nu (jinx) så tänkte att jag kunde fått gjort lite plugg utomhus. Theh, funkade i någon timma eller två sedan flängde jag vidare till nästa ställe; mitt campus, för att sedan bara stanna där i två timmar innan jag kände att gymmet kallade. Och det är ungefär så min dag har sett ut: jag har bara flängt runt överallt och ingenstans.

Det är som om jag ibland flänger runt konstant och inte kan hitta något som helst lugn. Balans. Det är som om det kliar i kroppen och hur jag än försöker så har koncentrationen flyttat till månen och jag kämpar febrilt mellan att inte somna av understimulering eller explodera av överaktivitet. Ena stunden känner jag mig övertygad om att det är diagnos vi talar om, men i de flesta andra stunderna känner jag att nej, detta är inte en koncentrationssvårighet som diagnostiskt kan fastställas. Det är jag i en värld där en skall hinna med allt och ingenting och just mina koncentrationssvårigheter beror nog snarare på att det är så jävla svårt att lyckas med alla förväntningar som finns på en hela tiden. Förväntningar en ställer på sig själv. Det kanske inte borde vara så psykiskt chockartat att känna den pressen såhär inför examensperiod, en stundande årstid där en skall/vill/borde känna sig bekväm med sig själv i rumpetunna kläder, existensens av detta sablars internet som en skall ha sån fruktansvärd koll på hela tiden etc etc etc. Men det finns för mycket vi tror att vi skall vara bra på. Som vi helt ärligt inte kanske alltid är så himla bra på. Jag orkar inte vara bra på allting just nu. Eller kanske ever. Och jag pallade inte skriva någon uppsats idag. Och någonstans känner jag ändå att det är okej. Detta är helt och hållet ett inlägg om att rättfärdiga okoncentrerade jag, ja. Men jag kanske kan koncentrera mig bättre imorgon. Livet må vara fullproppat med förväntningar, men mina hjärna är på strejk just nu. Life happens. Strejker happens. Här i London händer de hela tiden, särskilt i tunnelbanan, så det är okej för mig att ha en också för då går åtminstone bara jag under och inte ett helt logistiksystem byggt för 10 miljoner. Undrar om jag inte är riktigt riktigt ickevärd en sovmorgon imorgon men skall ta en ändå? Jo tro Pelle att jag ska.

IN BEST FRIENDS’ COMPANY PT. II

The Saturday night ended in a moment that was worthy of an amazing girls’ movie with a strong 6.1 on IMDB. We all got into my bed in our pyjamas, played board games, drank red wine and ate crisps. As I said: amazing. We was supposed to watch movies, but board games are the shit to be honest. It’s sad that it’s so freaking expensive though, but one day I’ll collect all the classical ones. What do you need… Monopoly, Trivial Pursuit, Risk and Cluedo I guess? Just like £200. Food for a month or so, who needs eating.

Anyways. As I mentioned in the previous post, we went to Portobello Market on Saturday but I don’t think anyone of us felt that that market was any good actually. I don’t know if it was because we missed parts of it or if it was because we walked for too long by the time we came there, because I’ve heard that people usually really like Portobello Market… We tried the market thing again on Sunday and went to Camden. I like Camden Lock Market a lot, so off we went. There’s a really good food court by the bank side with food from all around the world there. I finally got to eat my beloved halloumi-fries there again, which I fell in love with when Victoria was here several weeks ago. After that, we just walked around and looked at weird market things. We ended up on the rooftop bar at Proud Camden where they had live music and beer Sunday.

After a while under the heating lamps there, we went to Strand. The thought was that I was supposed to show Emma and Linnea my uni but apparently Sundays are the typical ‘locked doors days’. Who could have guessed? Not me, apparently. Instead, we took a walk by the bank side from Westminister Bridge to Covent Garden. We ended up at Rossopomodoro, a Neapolitan pizza restaurant on Monmouth Street. I highly recommend the place! Best pizza I’ve had in London so far. When the food coma hit us, we went back to my place. While the girls started packing the war zone they’d created in my home, consisting of suitcases and shopping bags, I watched them and wished that you could pause life in the middle of our pyjamas party the night before. But life happens, so they left early the next morning. Now I can’t wait to meet them, and especially Anna, again soon.


 

IN BEST FRIENDS’ COMPANY PT. I

I’ve been extremely inactive here for a couple of days. Or weeks. I don’t know what’s up with me, but right now it’s like everything I’m supposed to do feels difficult. I feel that I both feel more and more like home here, but I also feel that I really look forward to go to Sweden for the summer. Maybe these feelings became even stronger after Emma’s and Linnea’s visit two weeks ago. Because they are like my definition of summer, Sweden, craziness and they are the ones that I share the most memories with out of all of my friends.

They came here two Thursdays ago. Since Emma came a bit later than Linnea, the two of us went to a bar close to Liverpool Street in the meantime. It happened to be the day before St. Patrick’s Day, so Linnea really got a genuine British bar experience haha. Emma came after an hour or two, and then we went to my place for tea, night sandwiches and started some sort of re-cap. It’s difficult to do that over a night though, so the re-cap continued throughout the entire weekend.

And we talked about everything. It was like 100 tons flew away from my shoulders just by having them here to ventilate with. Without any filter, fears or stops in what to say. It’s a special feeling to feel that safe in someones’ company. It’s like I feel like they will never disappear, but at the same time, I would never take them for granted. I don’t know, but it’s like they’re my family so I don’t know who I am without them. Anyways. The deepness stops here. Back to what we did this weekend!

On Friday when I was in school, the two of them went to Oxford Street to shop. I met up with them after my last seminar and went for a couple of drinks at Kingly Court. After that, we went to my place to eat and talk even more. You know the kind of talk that consists of everything from life, values and complexes to sexual activities and bad Netflix experiences. In other words: everything. Then we ate nachos and just hung out, which is the most fantastic, wonderful thing to do with best friends. The day after, we did the walk deluxe to Holland Park, through Kyoto Garden, to Notting Hill and Portobello Market and back. We talk a 3 hours walk here. We continued in to Westfield before we ended up back at my place. We reloaded there for a while and then we went for Fish’n’Chips in a pub by the riverside. It doesn’t get more London than that.

Here’s a photo bomb from these first days of their visit.

AT MY PLACE

I thought I shouldn’t write so much for once, but show some pictures of my place instead. I live in this little pearl with Rebecca, a girl I’ve known since we went to the same music high school. Our paths crossed again when I moved to London, where she had already lived for about 2 years. Both of us needed a new place to settle down in and this is what we found. I photographed the place for a girl who’s renting my room over the summer, so I thought I could share the pictures here (just took me about 6 months to photograph the place. Brilliant). This is it:












So. Now we enter my room:







DORIS & PAUL AMONGST OTHERS

It has happened a lot since I wrote something here. It’s been a week, so it would be weird if it hadn’t I guess.

The fair in Guildford went well and I met a really nice girl named Lucy there, who also was there to represent King’s together with me. After the fair, I hurried home to change for a party night hosted by the KCL Latin Society. It’s pretty obvious that I’m not a qualified member of the society myself, but my friends Mariana from Peru and Roger from Mexico even managed to give up member prices. And the party was actually fun! Even though it was one of these university-arranged ones. But it was the company that made the night to be honest. It was so fun, that I almost bought a ticket to Rome on the pre-party. But the fact that the calendar showed ‘2 days until payment day’ stopped me from making any drunk decisions. Thank you Jezuz for that. Usually, I only buy apps in AppStore when I’m drunk so I start to get slightly worried.

On Thursday, it was time for the next fair. It was in the south England too, in a place called Reigate. Nothing exotic at all (if it could really ever be that here) but good money. Even too good money to be honest. I get payed for the travel time and it should have taken 1,5 hours from door to door. It took me 5 hours to get home. Did I decide to go on a hike or something? No, the storm Doris decided to hit us just in time for the fair to end. The girl I stood with on this fair had her car there and she hurried away in that one without asking if I wanted to come (as you might understand, we didn’t click as well as me and Lucy did). Anyways, I had a train ticket so I walked towards the station. At the actual station, the time table board showed worrying messages about cancellations and the station office was as empty as a station office can get. By accident, I ended up in a waiting hall on the wrong side of the station where I met 3 girls from the fair. We started to keep our fingers crossed in a collective prayer that the only train that wasn’t cancelled according to the board would show up. 50 minutes later, when the train was supposed to be there. 1 hour after that, I was the first one to give up so I called the King’s office to ask if taxi was a possibility. Since it costs them a lot (having me om travelling salary and being stuck in a storm) I got an OK and we ordered an Uber that the 4 of us shared. Driver Paul came prepared with soda, an updated playlist and warmed seats. Paul the best. 5 stars for you Paul. Then we sat in that Uber car for 2 hours together until we finally reached London. By then, we had managed to add each other on Facebook, plan a pub night and sing along to Paul’s playlist. Life is quite funny in that sense. How things can fall into place and turn out to be a pretty funny puzzel. I guess those puzzels appear more easily if you’re able to speak to strangers too though. The fact that the pub night might not actually ever happen or that they all seems a bit too engaged in Facebook:ing is a different story.

Tragically enough, this is the only picture I have from the fair days. What’s even more sad is that I only took is so that I could show my boss at King’s Office that Doris truly was a bitch and that I deserve many extra hours of payment since I spend them in the middle of nowhere.