SISTERS-IN-LAW

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Hösten 2013 började jag på juristprogrammet. Minns första dagen så väl fortfarande. Jag var nämligen så orimligt osäker på vad jag skulle ta PÅ mig. Ironiskt med tanke på att jag bara häromdagen skrev ett inlägg om att jag inte bryr mig om sådant numera. Ännu mer ironiskt att jag något år senare in på programmet färgade håret lila och köpte upp sortimentet på Monki. Hur som helst. Jag hade en DKNY-väska som jag hade ‘investerat i’ (den gick sönder efter ett år, ‘kvalitet håller bättre’ osv). Jag hade också en blåvitrandig skjorta från Ralph Lauren, precis som ungefär alla andra. Kan utan tvekan säga att jag idag aldrig skulle ha tagit på mig en sådan skjorta frivilligt, satan vad obekvämt.

Första dagen, på inskrivningsdagen, så hade vi en introduktionsföreläsning följt av en rundvandring på skolan. Jag tror att vi blev indelade i efternamn och jag skulle gå i en grupp som leddes av en student ett år över oss. Efter den rundvandringen undrade jag om han någonsin ens brukade befinna sig i skolan. Handelshögskolan i Göteborg är inte jättemånga kvadratmeter, men jag antar att vår guide varit för upptagen för att insupa all kunskap om paragrafer för att lära sig att hitta till någonting annat än matsalen.

På rundvandringen med undertecknad (Sjöholm) gick också en SultanSteffnerSelin och Sjöqvist. Kanske skulle också en Sars ha gått med i vår grupp om det inte var för att hon var sen/inte där/bortglömd(?). Elin var hur som helst inte med i våran lilla karavan den dagen. Därefter följde 3 veckor av konstant alkoholintag, hundra stela små spex inför potentiella framtida arbetsgivare som inte kunde bry sig mindre och maskeradfester vars förberedelser av outfits min mamma var mer engagerad i än jag själv. Tre år senare var mina absolut närmsta vänner från juristprogrammets 2018 års examinerande klass fortfarande de där stollarna från rundvandringen som inte lärde oss ett skvatt. Vi hittade tidigt också A-lagarna Andersson, Andersson och Apell (… vars grupp vi nästan alla också borde ha räknats in i efter nollningsperioden kanske) och Elin likaså. Madeleine slutade på programmet rätt tidigt. Men lite avrundat skulle jag vilja säga att det var vi ‘sedan dag ett’.

Det är så roligt hur en grupp människor kan hitta varandra sådär. Gud, vi är ju så olika. Jag minns att jag tyckte Josefin verkade störtskön och hon hade så grov göteborgska att det var svårt att ta henne på allvar: nu tar jag henne på största möjliga allvar för hon är så driven och cool. Frida och Malin verkade hemmakära: de är nog de som vågat sig längst bort av alla. Jag tänkte att Michaela hade hamnat fel; hon var som tagen från en kreativt skrivande-blogg och sade högt till vårt muskelberg till guide att hon ville studera genusrätt och då tror jag han blev ännu mer osäker på vad som var höger och vänster. Elin kom till juristprogrammet direkt från GMU:n och såg (ser) ut som en 10 gånger bättre version av Ebba von Sydow och/eller Emilia de Poret, så hon uppfattades ju inte det minsta skrämmande ((((ironi))))). Nu är hon den jag har närmast kontakt med av dem alla och är faktiskt en riktig mjukis. Jag hade kunnat sätta pengar på att Johanna Steffner var minst 3 år äldre än mig för jag förstod inte hälften av orden i hennes vokabulär. Emelie verkade lugn – det tror jag kanske var en av mitt livs största missbedömningar av en Duracellkanin. Det är så kul med första intryck. Och jag tycker det är så roligt att människor bara känner på sig med en gång de träffas att det där intrycket, hur skevt det än må vara till en början, ändå är ett positivt intryck.

För några veckor sedan skickade alla in sin examensuppsats för att nu vara färdigutexaminerade jurister utom jag. Jag trodde inte att det skulle kännas i hjärtat så som det gjorde faktiskt. Jag är ju där jag vill vara och där jag ska vara just nu. Det är jag säker på. Men känslan var lite som om en blivit snuvad på studenten. Som om målgången stängdes igen medan jag fortfarande var kvar i spåret. Det är ju självklart att så var tvunget att bli fallet – jag har tagit en tre års lång paus från programmet och de andra körde på. Men ändå. Det är någonting med att få knyta ihop säcken; inte bara sin egna men den som en delar med de andra. Få skåla den sista juriststudentskålen tillsammans med dem. Det hade liksom varit roligt att få börja och avsluta den där redan tillsammans med dem. Och nu känner jag mig verkligen återigen som minstingen i gänget (trots att det på pappret faktiskt ändå var Johanna Steffner som var yngst, trots allt…). Minstingen som sitter kvar i skolbänken några år till och som har ‘vuxna juristkompisar’ nu. Det är en obeskrivlig känsla. För samtidigt är jag så otroligt glad att jag inte är dem, haha. Jag är inte där än. Och nu riskerar jag ju inte heller att stjäla varken uppmärksamhet eller ära från någon av dem den dagen jag ställer till med examensfest, för en sådan kan de räkna med kommer att blir av. Summa summarum är jag glad att jag hittade kompisar på ett universitetsprogram som jag så ofta kände att jag inte passade på; som jag inte riktigt kanske är gjord för men som nu vill göra klart för att kunna bocka av den bedriften. De där kompisarna var där ändå, och hjälpte till på vägen när en hade dåliga guider, dagar och tentaresultat.

Det var min lilla historia om mina jurist-kompisar det. Jag är säker på att ni ser dem posera på professionella fotografier hos fina juristbyråer inom snar framtid, men här kommer lite bilder från när Josefin, Michaela, Josefin, Elin och jag var i Stockholm i somras istället. För att jag saknar dem och sommaren. Jag hoppas även att detta blir en fin påminnelse för dem om hur mycket de älskar mig och hur rimligt det är att de som hårt arbetande jurister tar sommarens AW-notor nu när jag fortfarande är en stackars student.




 


SO LONG SHEPHERDS BUSH

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Det är över; första året; finito; passé. 2 månaders intensivt tentaplugg och 4 tentor senare sitter jag här i mamma och pappas kök och vill krama det fulla kylskåpet medans kaffet puttrar klart. Har fortfarande inte stressat ner tillräckligt för att känna att ‘stenen’ skall lyftas från bröstet, men nu har jag helt ledigt i två veckor och skall bara andas och se vart dagarna bär.

Jag flyttade ut från lägenheten i Shepherd’s Bush nu i veckan också, innebärandes att så mycket som det bara gick skulle med hit hem till Sverige. X antal vakuumpåsar senare fick jag med det mesta, men i för många väskor och i för tung vikt. När jag lyckats komma hela vägen till flygplatsen och incheckningen av bagage var detta givetvis någonting som de lade märke till. Damen bakom disken sa först åt mig att jag behövde betala för övervikt  med 10 kilo, men sedan insåg hon hur mycket handbagage jag hade också (cirka dubbelt så mycket som är tillåtet). Med smått panik i både rösten och ögonen försökte jag förklara för henne att jag höll på att flytta hela mitt liv. Då gör hon den en vill kyssa fötter för: checkar in mitt handbagage och bjuder på incheckningen av den 31 kilo tunga väskan. Bjuder på det. Jag hade fått betala 95 kr/kilot för den satans väskan annars. Per automatik sa jag åt henne att hon räddat mitt liv, vilket ju är en överdrift utan dess like, men asså stjärna. Tänk vilken tur att jag gick just till henne. Väl på Landvetter höll i och för sig karmans mamma på att läxa upp mig där jag stod sist av alla utan min sista väska på bandet. Men en tjej som tagit fel kom rusandes och tillslut kunde jag komma till insikt med att jag klarade mig smärtfritt hem trots 27 grader sol, 5 gigantiska väskor och över 30 kilo övervikt. Halle-freaking-lujah.

Veckorna som gått har det senaste bestått från ensamt bibliotekshäng från 8-22 nästan varje dag, med undantag från en helg som spenderades i Uppsala hos Alice över Valborg. Jag tror och hoppas att de timmarna har lönat sig, det har känts så i tentasituationerna iallafall. Får se i juli när vi får resultaten. Men det är sådan sjuk grej att skriva tenta på King’s. Vi sitter i en stor hall med över 2500 personer fördelat på 2 våningar. Vi får bara ha vattenflaskor som är helt genomskinliga och saknar all form av text, en får inte ha på sig sin klocka, en får inte ha pennfack utan allt måste ligga i genomskinliga plastpåsar. Pennorna måste vara helt fria från text och en får inte prata alls från det att en går in i hallen 30 minuter innan tentan börjar. De inspekterar alla väskor och fickor, loggar alla som går på toaletten och anmäler massor till universitetsnämnden; en viskning, ljudsignaler innan tentan ens börjat… allt. Första tentan var det superskrämmande men vid den tredje tentan var det dock normaliserat. Det har dock inte känts riktigt normalt eller lätt att gå från att skriva tenta till att sätta sig i biblioteket direkt för att plugga till nästa. Det har verkligen varit så; jag har tagit mitt genomskinliga “påse-pennfack” och satt mig för att plugga igen. Men nu är det finito med det för en lång tid framöver! Är aspepp på att vara i Sverige igen, på att sommaren börjar kika fram och för att ladda om inför ett nytt, kul år i London nästa höst igen.

Officiella lyckan

Inofficiella, riktiga känslan



Sista promenaden från biblioteket på en bra stund. Har inte tappat känslorna för London dock. Vi hade en liten tuff period bara.

Om det inte är så att jag och mina klasskompisar flyttar hit nästa år igen så är det “So Long SB!” för min del. Det känns faktiskt rätt najs att se andra delar av London som kanske inte är lika ‘posh’. Ställen med mindre fina balkonger och mer sunkiga barer. Identifierar mig med sunk, obviously.

FORTSÄTT SIMMA

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Jag lever, men det är knappt. Jag har skrivit 2/4 tentor nu denna veckan och om några dagar är det dags för nästa. Jag har aldrig riktigt kunnat relatera till när vågen av brittiska och amerikanska memes/bilder/gif:s på sociala medier skriker om hur ‘revision period’ tar musten ur dem den här tiden på året, men nu förstår jag. Innan har jag haft en tenta och tyckt att det varit helt överjävligt mycket. Nu har jag 4. Jag tentar av hela året inom loppet av två veckor. Det är inte mänskligt, fan. Jag drunknar i kunskap (eller okunskap; läget är rätt oklart).

Inte vet en hur det går heller. Hatar det med tentor. ‘Hur kändes det?’. ‘Hur gick det?’. ‘Kändes det bra?’. Alltså en har ju inte en uns till aning. ‘Eh alltså jag lever och andas efteråt men det är allt jag kan säga’. Ungefär så känns det. Mitt sinne är blankt, utpumpat och halvt ihjälslaget efter att ha skrivit tenta och frågar någon mig om vad jag använde för argument har jag ingen som helst aning. Jag minns inte ett skvatt. Det känns la lovande inför Juli månad då resultaten publiceras. :):):)

Det hinns liksom inte med att dokumentera saker här på denna lilla plattform nu heller. Jag var ju i Uppsala över Valborg, men den dokumentation får också skjutas upp i väntan på ledigheten som infaller om 11 svinlånga dagar. Åh herregud, nu får jag stressfinnar bara av att tänka på att jag ska tentaplugga 500 års internationell historia och socioekonomiska förhållanden i IR på så kort tid. UÄH mamma rädda mig.

Men alldeles nyss trillade ett meddelande ner i min mail-inkorg som gav mig lite välbehövlig pepp. Min lärare i Internationella Relationer skrev att hon vunnit ett pris för inkluderande undervisning på King’s och vi var väldigt många i vår klass som nominerade just henne. Hon berättade att hon får bjuda med sig 2 av sina studenter från King’s på prisceremonin och hon bjöd in mig. :’). Skrytigt att skriva om va. Men jag kände att det fasen var fint ändå. För oavsett hur det går på tentorna så blir jag bjuden på prisceremonier och det är väl ändå allt som räknas här i världen. Nu tror jag inte ens att jag kan gå men jag kikar såklart ändå in flygbiljetter över dagen till London den 14 juni istället för att tentaplugga. Vilket är helt loco. Jag återgår till Westfaliska freden nu med slutsatsen: jag lever.


Från i måndags då vi unnade oss en öl nere i Hammersmith som ‘post exam-treat’. Drömmigt, om än bara för en stund.

‘Risk of drowning’ står det på en skylt på torra land och jag känner bara: ah, relaterar.

THE PEACE OF PARIS & THE CRITICISER

I’ll be spending the entire day today trying to write a 3000 word history essay about The Paris Peace Settlement 1919. How fun does that sound on a scale from -10 and 0. It’s the last thing I need to do before I start revising for the May exams, which I’m starting to become a bit nervous and stressed about. I know that I know this shit in a completely different way that I felt with the law studies, and that if I was forced to write the exams today, I would probably manage to pass most of them. But I’ve had bad experiences with exams before and after all it’s a really stressful situation sitting there for a couple of hours with no books but expectations to be able to remember names, dates, theories and 4 different areas of studies where I hope to get a good grade. I really want to get at first degree here, even though the majority doesn’t. I guess I want to be better than the majority. For me, the law studies were made under the mentality of ‘of well, grades aren’t everything, life is more important than that’ and I still think it is. But these studies are a bigger part of my life, in a different way. I genuinely love this, so the not so very small ambition that I both love and hate by myself gets to me now. It’s still under control though. I don’t let it get the best of me yet. Not even when I get a grade I’m not very happy with.

In all honesty, the teacher who gave me the worst grade this year is also my favourite teacher. Jenny, who is/was my IR Theory seminar leader and that seminar group of 15 ish people have taught me so much this year. The group has met for beers several time and we’ve even taken a coffee after seminars because we want to continue to discuss the subject. We don’t agree with each other at all, but it works anyways. Probably that’s even the reason that we work so good as a group. James has become the liberal of the group (in my eyes: the utopian Western-lover), Anton is the shifting thinker and I would place myself somewhere between postmodernist, constructivist, sometimes even a bit of a realist but/and also the most Western-critical person of the group. It might sound super dark, tragic and contra-productive to be me in a world that everyone hopes will be better some day, but I just think it’s important to be critical to power structures in order for anything to be better for real one day. And I believe there are limits to how great things can become in this capitalistic, liberal world of ours. Am I a communist? Some sort of Marxist? Do I think we should go back to the cave human-life? I have no answers to this, I’m just critical to everything. Annoying huh. I see it as my role in life to question literally everything so things just don’t happen without anyone reflecting upon how and why. I strongly believe that annoying, questioning people like me are needed.

I learned a lot about myself and critical thinking this year thanks to Jenny. I think the entire group did, so we bought her a present for our last seminar. She was so happy and emotional that it became a bit awkward for all of us haha. Even though I was super annoyed when I got the grade from her, I still love her as a teacher. When I was younger, I used to be angry at the teachers for giving me anything else but the top grade, but now I was more angry at myself really. Because Jenny has taught me so much and I feel quite ready to write the exam to be honest. It’s worse with the History though.The Paris Peace Settlement, what happened? Who are you? What were you? Instead of reading about it, I tend to pick up Cynthia Enloe, which I’ve already read a lot from. But no, despite the spring weather and the Monday vibe, it’s time.The Paris Peace Settlement, here I come.

NO AS IN NO-RTH CAROLINA

Almost a year ago, I sat in my parents house and I tried to decide whether I should study at KCL, SOAS or UCL. Today, my biggest decision was if i should eat my mango ice cream with or without clothes on.

They’re all great uni:s. And up to this day, I can’t understand how I got accepted to all of them. So far, it’s my biggest achievement in life career wise. Of course I do believe there’s a lot more in life that’s more important than the career, but to call relationships ‘achievements’ would be wicked. So yeah, to be accepted to those uni:s was huge to me. Especially since it felt kind of shitty studying law at that point, due to overambitious goals and so on.

Anyways, I chose King’s. It felt right from the start. Like when I chose my high school, Mikael Elias, which I loved from day 1. It’s such a mix of people in those schools and you can feel that as soon as you walk through the doors. It’s the most important thing there is: to have the opportunity to be influenced by other human beings, different from yourself. Imagine that’s something the politicians today seem to have difficulties understand, but here I sit, naked in my sofa, 23 years old and understand.

A couple of days ago I needed to make another choice. I got accepted to University of North Carolina, Chapel Hill. I applied mostly because I wanted to se if I could get in and we’re talking about an exchange year from King’s. I put North Carolina like… number 4 out of 4. Nothing inside me really screamed “daym I want to leave London and go to the US!”. Apparently, North Carolina is a pretty selective uni and like top 5 of the public universities in the U.S, not to sound douche baggy braggy or anything. But lets face it: I would probably never have been accepted if my application didn’t say ‘exchange student från KCL’. And I would NEVER pay the tuition fees that I would have needed to if I didn’t apply via King’s, which King’s basically would have payed if I accepted the offer.

But I didn’t. I just felt no from the minute I opened the email. It was like a stone fell of my chest when I read that it was US and Australia or something that I had an offer from. Why? Well, probably because I don’t want to leave London. It’s important to sometimes spread the wings and fly and all, but I’m not finished with London and London isn’t finished with me. And I don’t want to live in that fucking country. I’m ashamed of where it’s going. I’m ashamed of the decisions Trump has made the last couple of days and I want to boycott that country in every way I can. I’m 100 % sure I don’t want to live at a campus with football enthusiasts, republicans, locals and people whose parents have 3 loans on their house just to afford sending their kids to uni. It’s not that type of experience I need. In my course now, I’m constantly criticising the Western world, in particular the US. I like to criticise the US and the US deserves it. US will never be the greatest to me. And it wont be my home next year either, which feels amazing.

What did I want to say with this? I don’t know. I guess this thing about exploring the world and challenge yourself doesn’t always have to equal moving to another part of it. I might not be the right person saying so, considering that I moved from Sweden and law school to come to London. Some might say that was totally crazy. But I went with my gut and I truly believe that’s the best thing you can do. The idea of moving from London to North Carolina almost gave me a stomach ache. To eat mango ice cream, naked in my sofa in London; that’s what my tummy and soul needs.

 

GLASS, GLITTER OCH ATOMBOMBER

Huvudvärken från gårdagen var inte bakfylla och jag kan återigen försäkra mig om att jag är purfärskt ung och tål alkohol som under de gyllene nollningsdagarna. Är dock svinsjuk. På ett helt sjukt “jag vill gnälla inför alla”-sätt. Jag skall dessutom till läkaren imorgon för att få svar på hur en ryggradsröntgen jag gjorde häromveckan ser ut. Riktigt LOL:igt om jag skall vara helt ärlig. Här går jag och strösslar pengar på ett gymkort och så svarar universum med sin vanliga ironi och jag orkar/kan inte röra mig en meter. Som den icke-rationella människan jag är kändes det därför riktigt värt nu när jag inte ska förbränna något på x antal sjukdagar att trycka en mangoglass till middag. Så fint att vara vuxen. Att ta alla de där orimliga besluten. Jag bryr mig inte om det är orimligt just nu dock, för brain freeze av glass är nästan skönt i jämförelse med sprängande feberhuvudvärk. Ja, nu fick jag väl in snyggt att jag tror jag har feber också, ÅH GUD stackars mig.

Speaking of sprängande huvudvärk. Idag i skolan har vi pratat om kärnvapen precis hela dagen (den som fattar fattar). Lärde mig bland annat att en nuclear football är en detoneringslåda som väktare bär bakom USA:s president så fort hen lämnar Vita Huset. (Detta kanske är allmänt känt men jag visste då rakt inte om detta så jag skriver om det iallafall). Med en nuclear football kan det skickas iväg ett kärnvapen varsomhelst i hela världen, OM den amerikanska presidenten använder sin nuclear cookie hen alltid skall bära med sig för att aktivera detoneringen. Cookien är typ ett kreditkort. Som Reagan exempelvis tvättade i tvättmaskinen någon gång. Clinton i sin tur tappade bort det i flera månader utan att berätta det för någon. Gott är det Trump: ät upp den och spar oss säkerhetsrisken.

Sådant här är bland annat vad jag lär mig om dagarna på War Studies Department på KCL. Något annat vi fick se idag på den föreläsningen var hur en hur stor påverkan en kärnvapenattack skulle ha på olika ställen i världen i relativa siffror. Här kan ni också undersöka saken om det skulle vara av intresse: http://nuclearsecrecy.com/nukemap/. Jag inser att det för somliga verkar lite småsjukt att skriva om det såhär lättsamt, med tanke på hur extremt farliga kärnvapen är. (Jag är verkligen inte för kärnvapen överhuvudtaget obs obs obs). Jag anser dock att det är viktigt att förstå dem, för de finns i vårt samhälle och kommer troligen inte försvinna. Med det sagt så behöver de nödvändigtvis inte heller användas, vilket snarare är sådant min utbildning fokuserar på. Hur vi på olika sätt undviker/kan undvika säkerhetshoten i världen typ. (För den som legat sömnlös och undrat över vad jag pluggar egentligen).

Men jag måste medge att det inte blir bättre än såhär idag. Hjärnkontoret är är slut för dagen och jag skall försöka krypa upp från fåtöljen som jag i vanlig ordning väljer framför soffan alla dagar i veckan. Ju konstigare ställning desto bättre, som ju ingen någonsin säger.

För den som vill ha århundradets bästa byxor så kan jag meddela att ni letar förgäves. De såldes på H&M för 5 år sedan, är svinfula haremsbyxor med oklart mönster och blir efter flitig användning så tunna att de går sönder på knäna. Användes bäst utan underkläder och har svinbra resår i midjan – med andra ord är de glassätar-kompatibla deluxe. (Jag vill med dessa väl valda ord bara klargöra att detta inte nödvändigtvis är en modeblogg).

Jag har dock en endaste stilregel i livet och det är att bära någonting glittrigt varje dag. Glitter är nämligen min favoritfärg. Här ovan matchar jag fint med en välplacerad, naturlig finne för att markera kindbenet lite extra. Går denna bloggen bra kanske jag startar en youtube-kanal för tutorials i denna look. Vi får se hur det blir.