FÖRNUFT OCH (O)KÄNSLA

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Ikväll ska jag bli trött av rödvin och läsa om USA:s dåliga beslut. Allting är i sin ordning, förutom att jag är fruktansvärt frustrerad över det här med män. (Alla bara; men då är väl allting i sin ordning?) – nej, för det är mig det måste vara någonting fel på den här gången.

För det här med att verkligen känna någonting extra för någon är ju lättare för somliga och svårare för vissa. Jag hör då rakt inte till den första kategorin, men ibland så känner jag faktiskt. Jag har dock tvingats inse att de få jag faktiskt tänkt på en sekund extra de senaste åren allihop har varit superhärliga killar men superupptagna killar. As in ‘av någon annan’. Varför är det så? Jo, för att de är superhärliga såklart. Men kom igen, det slår aldrig fel. Hur är det möjligt. Hur kan det alltid vara så att jag får upp ögonen för någon i samma ögonblick som universum jobbar åt helt motsatt håll. Observera att jag inte ens formulerar detta som en fråga, utan det är bara att konstatera att jag har noll känsla för vilka det är värt att satsa på. Kan jag inte bara få fatta tycke för någon som inte är fetingupptagen någon gång istället. Det skulle ju vara fruktansvärt lämpligt, smidigt, härligt osv.

Och så är jag ju så mesig också, så det är ju inte direkt att jag lever efter teorin “no ring, no ting’ som somliga gör. Tjejkompisar pushar på och tycker att en skall ‘ta det en vill här i världen’ trots att det redan finns väldigt mycket flickvän i killarnas liv. Men nej, där sätter varenda moraliska spärr stopp. Eller jag tror att det är moral iallafall. Kanske gamla minnen av att det faktiskt inte är så himla roligt med ‘tjejer som tar ens pojkvän’ (som om det inte takes 2 to tango). Eller så är det bara feghet. En kombination kanske. Hur som helst är det riktigt tröttsamt by now, och senast på universitetet häromdagen var det likadant igen. Det är nog bäst att jag undviker att spana, för jag har ju uppenbart bara män i förhållanden på min radar.

Eller ska en gå efter det en vill ha? Är det idiotiskt att låta chanserna springa förbi en? Jag tycker ju inte otrohet är okej någonstans, det är inte det jag föreslår. Jag vet inte vad jag föreslår. Tänker kanske på de paren som hittar varandra i Hollywoodfilmer. Tänker kanske på Sense and Sensibility när Edward Ferrars skiter i sin förlovning för att han älskar Elinor Dashwood och troligtvis lever efter 1800-tals-alternativet till mottot ‘kbk’. Och det är ju kanske inte jätterimligt.

Så via denna inte allt för smidiga övergång till filmens värld så kommer lite bilder på när jag och några kompisar från klassen var på The Winter Forest vid Liverpool Street Station och såg på Lejonkungen på utomhusbio. Jag lämnar helt enkelt mina icke-existerande kärleksbekymmer där och återgår till vinet istället.


(Crave:ar uppenbart lite love and affection, stackars Rog)


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *