ME AND MILE END

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Nu har jag kommit i ordning här i London igen. Det har varit några hektiska veckor här där jag och min kompis Andrea började gå på lägenhetsvisningar direkt när vi anlände. Efter första dagen, som var fullproppad med visningar, hittade vi till slut en nyrenoverad 4-rummare i Mile End som var hur fin som helst. Vi lyckades charma landlorden tillräckligt för att också få den, vilket han bekräftade senare på kvällen när han ringde upp mig när jag var påväg hem från Mariana.

Eftersom jag är skadad från att ha studerat juridik och arbetat på Polisen i många år så är det ju dock en sådan sak en inte tror på förrän väskorna står i bostaden, nycklarna ligger i ens ficka och kontraktet är signat och klart. Så det gick några dagar av små-stress och oro för att depositen vi betalat in skulle försvinna ur tomma intet och att vi skulle stå där; lurade och lite fattigare än innan. Men allt gick bra. Så efter att jag bott hos min kompis Roger i några dagar till fick vi tillgång till lägenheten och har sedan dess varit på IKEA 2 gånger, haft diverse middagslagningar, druckit öl ihop och försökt att få igång allting. Nu äntligen känns det som att vi kommit i ordning, men bilder på lägenheten får dröja lite tills allting ser top notch ut.

Så nu bor jag alltså med Andrea, en nära vän i min klass, med hennes norska tjejkompis Synne och Henrik, som jag känner från Handelshögskolan. Det känns toppenbra och jag tror att detta året kommer bli hur kul som helst. Det känns optimalt att bo i det här lilla kollektivet, där alla tycker det är kul att laga mat ihop, dricka öl och umgås. Vi har dessutom redan skaffat oss en flatserie; Homeland, och Andrea har lyckats omvända mig till vegan. På fredag har vi vår första fest, och vi har redan bjudit alla våra gulliga grannar på muffins och fått solklara teinbjudningar och godkännanden om hög musik om helgkvällarna. Med andra ord kan det inte bli bättre.

Området vi bor i nu är mycket mer vibrerande och roligare att bo i än i västra London. Här finns människor från alla länder i världen, butiker och corner shops med ett utbud från alla kontinenter och från varje dörr en går förbi osar lukter från mat från vår planets alla olika kök. Visst, det är också ett nytt område för mig och det är mer rörelse och händelser som sker hela tiden, både på gott och ont, men det handlar lite om att vänja sig också. Det är en lugn gata vi bor på och det är inte så att det är hur dodgy som helst, men vi har allt en och annan avlägsen granne vars ordförråd till största del består at ‘fucking hell’ och det luktar weed lite här och var i parken som leder en till tunnelbanestationen. 10 minuters promenad åt andra hållet ligger finansdistriktet Canary Wharf och där hittar du inte en människa utan kostym och putsade skor. Det är sådana kontraster. Det känns så väldigt mycket London.

Så ja, nu äntligen har jag slagit rot här för en stund. Kanske kommer bloggandet igång lite bättre då med. Ligger efter lite med saker jag vill skriva ner för mitt egna minnes skull. Men det får vänta till imorgon. Strax skall jag nämligen bege mig iväg till sydvästra England och jobba på en mässa. Måste ju jobba ihop pengar till våra ölhäng och så vidare.

 


Från ‘weed-skogen’…

… till finanshajarnas näste. En promenad på drygt en kvart.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *