ROOKIE

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Sitter bland alla väskor som inte packats upp helt och som jag haft flera dagar på mig att få ordning på. Istället har jag gått i skogen, tittat på 13 Reasons Why och gud vet vad. Jag trodde att jag skulle få ledigt tills på onsdag nästa vecka men tydligen börjar jag jobba i övermorgon. Så kanske har jag soff-potatisat totalt för att känna mig så ledig som möjligt innan dess.

Även om jag vet att det inte är någon fara att börja ett nytt jobb är det ändå någonting jag känner mig nervös över. Jag vet inte om det är för att jag har noll aning om vad jag förväntas kunna i hamnen där jag skall jobba eller om det mest bara är för att jag är nervös för att jag inte skall klicka med mina ganska få jobbarkompisar. Men jag menar, jag har aldrig haft större problem med att klicka med folk? Varför är det alltid det sociala en oroar sig mest över i nya situationer när det helt ärligt är det som 99/100 gånger löser sig enklast, snabbast och bäst? Varför är vi så jäkla destruktiva och oroar oss för saker vi inte kan påverka? Om vi nu fick kapaciteten (eller begränsningen) att sålla bort tankar om döden, känslomässigt klarar av att gå förbi tiggare och ignorera risken för könssjukdomar, varför oroar jag mig då för om jag skall träffa människor som tycker om mig i vart och varannat sammanhang? Detta är ju högst hypotetiska och kanske idiotiska funderingar i sig, men denna anledningen är ju en av många till varför jag tänker att vi människor är bland det mest icke-rationella som finns. Det löser sig. Det måste det göra hur som helst. För om en vecka bor jag ute på Marstrand och jag tänker inte lalla runt ensam hela sommaren. Den saken är säker.

Jag antar att det är dumt av mig att oroa mig för om jag kommer klara av jobbet eller inte också. Det har inte varit ett problem tidigare och senast förra sommaren satt jag ju för tusan på 112 och beställde ambulanser. Värre stressmoment finns ju i princip inte förutom den då en sitter i ambulansen själv. Fick dessutom ett mail från King’s att jag vunnit ‘Student Ambassador of the Year’, vilket är rollen jag jobbar med i London. Att jag utnämndes till det var sjukt oväntat i sig men kanske är det också ett kvitto på att jag nog löser nya jobbsituationer trots allt. Skrytigt va. Mm. Jag vet inte riktigt hur jag textmässigt skall släta över den skrytigheten så jag lämnar det bara så, med förhoppningen att allting bara ska ordna sig. Återigen; det löser sig.

Någonting jag inte löser lika bra men som jag hoppas att bli bättre på är att fotografera. Jag var ute med min nya kamera för första gången idag. Har köpt mig en kompakt systemkamera, Fujifilm X-A2. Det är ju inte hellätt men jag lär mig mer och mer. Är dock väldigt rookie. Tycker själv att jag är rätt bra på att se färger och vinklar; “föreställa mig hur det kan se bra ut” eller hur jag skall uttrycka det… Men den tekniska biten kan jag jättelite av så jag hoppas att jag hinner ta mig tiden i sommar att lära mig mer. Samma sak gäller Photoshop. Hjälp vad mycket det finns att lära sig. Är just nu i stadiet där jag inte använder Photoshop alls för att jag bara känner att det är krångligt haha. Men med det sagt så tänkte jag ändå att jag ska ladda upp några av bilderna jag tar så att jag kan gå tillbaka någon gång i framtiden och följa min utveckling lite.

Nu kliar det precis överallt på grund av alla insektsbilder, men de är ju så balla!! I samma stund som jag var ute och fotade detta kom notiserna om att Trump vill lämna Parisavtalet… Det är med sådan total oförståelse och sorg som jag undrar hur inte alla kan vilja väna om att just precis detta skall få finnas kvar. Naturen är fantastisk. Vi är verkligen monstren i sagan om den.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *