START, SLUT ELLER MITTEMELLAN

Sorry, this content is not available in English. For the sake of viewer convenience, the content is shown below in the alternative language. You may click the link to switch the active language.

Nu är jul och nyår förbi, och även min en månads långa ledighet som jag spenderat hemma i Sverige. Imorgon åker jag tillbaka till London och betar av de sista månaderna där innan jag flyttar hem någon gång i slutet på mars. Jag spenderade julen med Edvins familj i Trysil vilket var supermysigt, sen var vi på Marstrand på nyår. Nu har Edvin dragit till Champoluc för en skidsäsong där, han drog i förrgår. Och jag skall som sagt vidare till mitt imorgon. Återigen skiljs vi åt för en stund, efter världens bästa december där jag haft lyxen att få hänga med honom varje dag.

… Så det tog visst hela 1.5 dygn innan jag vände mig hit för att skriva av mig lite. Jag är ju känslomänniska deluxe och jag antar att det alltid känns värst i början när en är ifrån varandra kanske. Eller det vet jag ju – blödiga jag har ju redan grinat av mig för att vi inte kommer att ses på ett tag. Stackars Edvin. De där tårarna känner jag mig dum för nu. Ville inte få det att verka som om jag inte vill att han ska vara iväg, för jag tycker ju genuint att det är superroligt för honom att han skall få riktiga pang-månader med skidåkning, öl och solstrålar och jag vill höra om allt han gör, ser och upplever. Det är tudelat bara. Det är superkul och sorgligt samtidigt – att inte få ses så ofta som en vill. Det är asjobbigt och nyttigt samtidigt – att få sakna varandra en stund. Jag känner mig både lite taskig och otacksam som vill att dagarna skall gå fort, för jag vill ju att han ska ha maximalt med kul och att jag ska uppskatta varje dag av min sista tid i London. På samma gång så längtar jag mer tills april än till någonting annat. Någonstans är det ju ändå så att jag inte längre har 100 % superkul om inte han är med. Det är väl så när en tycker om någon sådär mycket som jag tycker om honom antar jag. Och jag vet inte hur jag kommer hantera att ha en miljon ord att läsa och skriva samtidigt som han ska dricka en miljon öl (…eventuellt var det en överdrift åt båda håll). Jag vet ju vilka tendenser jag har till att sväva iväg i tankarna och sluta fokusera, funderar på vad han gör och hur han mår. Jag vet därför inte om den största lärdomen av det här kommer bli att hantera distansen, saknaden eller mig själv. Jag har lite att brottas med den här våren känner jag.

… Och det är ju fullständiga lyxproblem egentligen. Jag har snart en examen i någonting jag tycker är superintressant och jag har världens finaste kille. Min mamma intygar det varje dag och jag undrar nästan om inte hon kommer sakna honom lika mycket som jag. Men jag har kommit fram till att en får och kan känna sig tudelad. Eller jag tillåter mig själv att känna så nu iallafall. Jag tror en kan vara både glad och deppig åt samma sak; ha det lyxigt och ledsamt på samma gång. Början på det här året får kännas som en start, ett slut och en nedräkning samtidigt. En start på ett nytt kapitel, ett slut på en drömmig månad hemma och en nedräkning till vad som kommer härnäst. Och vad som känns härligast i denna kråksången är att det är fullständigt omöjligt att distans en stund ska ha någon inverkan på framtidsutsikterna med den där öldrickande skidåkaren. Jag tror och hoppas att han känner så också. Visst kan han få ha roligt några månader utan mig, men resterande av alla månader får han allt räkna med att jag ska med!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *