FORTSÄTT SIMMA

Jag lever, men det är knappt. Jag har skrivit 2/4 tentor nu denna veckan och om några dagar är det dags för nästa. Jag har aldrig riktigt kunnat relatera till när vågen av brittiska och amerikanska memes/bilder/gif:s på sociala medier skriker om hur ’revision period’ tar musten ur dem den här tiden på året, men nu förstår jag. Innan har jag haft en tenta och tyckt att det varit helt överjävligt mycket. Nu har jag 4. Jag tentar av hela året inom loppet av två veckor. Det är inte mänskligt, fan. Jag drunknar i kunskap (eller okunskap; läget är rätt oklart).

Inte vet en hur det går heller. Hatar det med tentor. ’Hur kändes det?’. ’Hur gick det?’. ’Kändes det bra?’. Alltså en har ju inte en uns till aning. ’Eh alltså jag lever och andas efteråt men det är allt jag kan säga’. Ungefär så känns det. Mitt sinne är blankt, utpumpat och halvt ihjälslaget efter att ha skrivit tenta och frågar någon mig om vad jag använde för argument har jag ingen som helst aning. Jag minns inte ett skvatt. Det känns la lovande inför Juli månad då resultaten publiceras. :):):)

Det hinns liksom inte med att dokumentera saker här på denna lilla plattform nu heller. Jag var ju i Uppsala över Valborg, men den dokumentation får också skjutas upp i väntan på ledigheten som infaller om 11 svinlånga dagar. Åh herregud, nu får jag stressfinnar bara av att tänka på att jag ska tentaplugga 500 års internationell historia och socioekonomiska förhållanden i IR på så kort tid. UÄH mamma rädda mig.

Men alldeles nyss trillade ett meddelande ner i min mail-inkorg som gav mig lite välbehövlig pepp. Min lärare i Internationella Relationer skrev att hon vunnit ett pris för inkluderande undervisning på King’s och vi var väldigt många i vår klass som nominerade just henne. Hon berättade att hon får bjuda med sig 2 av sina studenter från King’s på prisceremonin och hon bjöd in mig. :’). Skrytigt att skriva om va. Men jag kände att det fasen var fint ändå. För oavsett hur det går på tentorna så blir jag bjuden på prisceremonier och det är väl ändå allt som räknas här i världen. Nu tror jag inte ens att jag kan gå men jag kikar såklart ändå in flygbiljetter över dagen till London den 14 juni istället för att tentaplugga. Vilket är helt loco. Jag återgår till Westfaliska freden nu med slutsatsen: jag lever.


Från i måndags då vi unnade oss en öl nere i Hammersmith som ’post exam-treat’. Drömmigt, om än bara för en stund.

’Risk of drowning’ står det på en skylt på torra land och jag känner bara: ah, relaterar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *