LITTLE LESS LONDONER

Det går nog inte riktigt att ta igen över ett halvår av tankar som inte skrivits ner, men jag fick lite feeling igår och kände att det är ganska roligt att titta tillbaka på vad en skrivit ibland. Så därför sitter jag här idag igen och knappar ner litegranna. Jag skriver ju bara i den här bloggen för min egen skull ändå så det gör inte så mycket om jag var för upptagen med att leva för att hinna skriva ner vad jag genomlevde från mars 2018 tills nu. Det är bara ett gott tecken; jag har för roligt och resonerat med andra och inte bara mig själv.

Jag tror jag måste skriva av mig lite om hur det känns att vara tillbaka i London den här gången. Jag drog ut på att åka tillbaka så länge som möjligt för att jag ville vara kvar med Edvin, men när det närmade sig skolstart var det ju trots allt dags. I år bor jag med Henrik och Synne igen, men Andrea bor numera med sin pojkvän och vår fjärde musketör är nu Linnea som jag umgicks med mycket när jag var yngre. Det känns skitbra, alla är hur snälla och trevliga som helst och lägenheten i Hammersmith känns kanon. Det är roligt att vara tillbaka i denna delen av stan, för jag tyckte verkligen om Hammersmith första året jag bodde här. Sen att jag mestadels sitter och läser och än så länge inte upptäckt vår location tokmycket är väl en annan femma. Det känns verkligen att det är sista året på min bachelor nu; det är så mycket att läsa. Samtidigt är mitt huvud kvar på Marstrand och jag har svårt att hitta koncentrationen till att tänka på någonting annat än han som är kvar där. Men jag får bara skärpa till mig helt enkelt. Vi får väl se hur snart det sker bara.

Förra sommaren var jag så taggad på att komma tillbaka hit. Jag hade i princip ångest över att sommaren med allt vad den innebar var slut, men jag såg fram emot att komma tillbaka till London. Denna sommaren känns som att den kommer leva vidare för alltid; jag hann inte reflektera över att den tog slut eftersom jag fick det bästa med den med mig in i höstmörkret. Men tanken på att komma tillbaka till London var verkligen inte lockande. Det enda som kanske lockade var att komma till någon sorts rutin. Där hemma började allas gråa vardag och alla behöver nog en grå vardag, även jag. Det var väl dags att dra igång här nu. Men känslan jag haft förut; längtan till stora stan där det händer någonting i varje gatuhörn och där konstrasterna till Sverige är otaliga, den finns liksom inte längre. Jag tror det är en blandning av att jag känner mig rätt klar här nu och att jag hittat hem någon annanstans. Jag vill liksom bo någonstans med mina saker och ha ett examensdiplom i handen. Och jag vill inte befinna mig på en ort där inte Edvin är. Det är så svårt det där. Jag har alltid tänkt att det känns farligt att begränsa sig för någon annan och inte göra eller åka dit en vill i världen. Men jag tror jag har missförstått det där, troligtvis för att jag inte vetat bättre. För när en tycker om någon såhär mycket så vill en inte åka till det där hörnet i världen utan att ha den där personen med sig. Inte en lång stund iallafall. Så ah, nu känns det mest som om jag behöver läsa ut sista kapitlen på en bok som jag konstaterat att jag tröttnat på. Det tar emot, fan. Varje sida tar 300 år. Det är bara 5 månader kvar här, men det känns länge. Samtidigt som jag vill jag uppskatta där jag är; embrace:a nuet och yadayada, så är verkligen London ett mellanstopp jag känner att jag stått kvar på tillräckligt länge nu.

Med det sagt så skall jag anamma denna gråa dag och ha en kanonbra dag. Jag skall träffa uni-kompisarna ikväll och nu skall jag läsa in lite inför nästa vecka. Har shitloads to do, och det skall jag göra i min pyjamas sittandes i mitt burspråk.

Tillbaka för min sista hösttermin på King’s. Är så tacksam över att få gå här ändå.

 

Jag i mitt heltäckningsbeklädda rum. 

 

Tillbaka vid Hammersmith Brigde!

 

Henke och pubhäng. Lite roligare här än i Mile End – här är pubarna fler och närmare hehe. 

 

På cafét The Corner House som ligger mitt emellan vår lägenhet nu och där jag bodde i Shepherd’s Bush första året. Ska en bli stammis någonstans i ens liv känns det som att det kommer bli här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *