NO AS IN NO-RTH CAROLINA

För nästan precis ett år sedan satt jag och valde mellan att börja plugga på King’s College London, SOAS eller UCL. Idag valde jag mellan att äta mangosorbet med eller utan kläder på mig. Livet va.

Det var allihopa skitbra universitet rent ut sagt. Jag förstår inte än idag hur jag lyckades bli antagen till dem och det är än så länge i livet min största bedrift på den där karriärs-fronten eller hur en nu skall se/kalla det. Finns ju väldigt mycket mer i livet som är viktigare än det där, men att kalla relationer för ’bedrifter’ som jag ’lyckats’ med vore knas. Så ah, bedriftmässigt så var det väldigt stort för mig att bli antagen till de där universiteten. Speciellt när det gick mer och mer utför med juridikplugget just då av diverse överambitiösa anledningar.

Hur som helst så blev det King’s. Det kändes bara rätt från början. Ungefär som med min gymnasieskola, Mikael Elias, som jag älskade från dag 1. Det är en sån blandning av människor på båda de skolorna och det kändes så fort jag satte fötterna innanför entréerna. Det är det viktigaste som finns; att få möjlighet att bli influerad på det sättet av andra människor. Tänk att det är någonting som världens politiker förstår allt mindre och mindre av, men här sitter jag, naken i min soffa, 23 år och förstår.

Häromdagen var det dags för nästa val. Jag blev antagen till University of North Carolina, Chapel Hill. Jag sökte mest för sökandets skull och det rör sig om ett utbytesår från King’s. Jag satte det som typ… nummer 4, på min lista av 4 val och ingenting inom skrek egentligen ”daym jag vill lämna London för USA!”. Det ska dock tydligen vara ett väldigt selektivt universitet och är typ topp 5 av de statliga universiteten på andra sidan havet, om en skall låta lite tråkigt skrytig. Men lugn bara lugn. Jag skulle nog aldrig ha kommit in om det inte stod King’s College i mina papper. Än mindre betala de summorna som en måste göra om en söker sig dit på egen hand. Men King’s hade betalat avgifterna om jag tackade ja till North Carolina. Men med andra ord så tåldes det kanske att fundera på om det ändå inte var värt ett år där.

Men jag tålde inte att tänka på det. Det var ett total-nej från det att jag fick mailet. Det var som om en sten lämnade bröstet när jag fick reda på att det var USA och inte typ Australien, som var mitt förstaval, som jag blev antagen till. Varför kände jag så? Well, förmodligen för att jag inte vill lämna det här. Sprida ut vingarna och flyga i all ära, men jag är inte klar med London och London är inte klar med mig. Och jag vill inte bo i det där jävla landet. Jag skäms för vart det är påväg. Jag skäms för vad som uppdagats i nyheterna den senaste veckan angående Trumps ageranden och jag vill bojkotta USA i den mån jag kan. Jag vill inte bo på ett campus med fotbollsentusiaster, republikaner, locals och människor vars föräldrar har tre pantsättningar på huset för att kunna skicka sitt ’barn’ på uni. Det är inte den sortens erfarenhet jag känner ett behov av att samla på mig i ett helt år. I min klass nu är jag typ känd som Västerlännings-dissaren och USA är mitt main target. Jag gillar att kritisera USA och USA förtjänar kritiken. Det kommer aldrig bli the greatest för mig. Och det kommer inte bli mitt hem nästa år vilket känns himmelskt.

Vad ville jag säga med detta? Jag vet inte. Jag antar att det där med att upptäcka världen och testa utmaningar inte alltid måste innebära att en flyttar på sig. Iallafall inte speciellt långt. Jag kanske inte är rätt person att skriva så egentligen, för jag tog världens chansning när jag frös juristprogrammet för att åka hit. Vissa tyckte/tycker kanske att det är helt bananas. Men jag gick på min magkänsla och det är det en måste göra. Idén om att bo i North Carolina ger mig typ magkramper. Att äta mangoglass naken i en soffa i London är precis vad kaggen och livet mitt behöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *