WE ARE FAMILY

Förra helgen var min familj här! Amanda var den enda som saknades men hon är i Bali så misstänker att det inte går någon nöd på henne. Eller ah, hon beslutade sig för att åka till en by vid en aktiv vulkan så vi får väl se när det väl börjar gå nöd på henne trots allt. Hur som helst: resten var här!

Det trodde jag verkligen inte skulle ske innan jag tog examen här, jag vet hur svårt det är att få ihop allas scheman. Men jag fick ett samtal när jag satt på föreläsning och i kameran så satt hela familjen på flygplatsen, påväg till två delar av världen varav den ena var till min. Blev så överraskad!

Det är lite svårt när en får besök här, särskilt när det är flera som kommer. För det finns så otroligt mycket att göra och det känns som att det kanske finns en förväntan om att jag kan den här stan vid det här laget. Visst, jag har ju lite bättre koll än någon som kommer hit över en helg, men fan, det finns ju så mycket att göra. Känner ibland lite press att leverera någonting som alla tycker är fantastiskt, men familjehelgen blev faktiskt mest promenader, mycket mat och häng med varandra bara, vilket jag nog tänker var deras mål med resan ändå. På fredagen visade jag bland annat runt dem kring campus, vilket tar sin lilla tid. På lördagen körde vi en riktig genomkörare av centrala London och majoriteten av alla monument, och populära gator och turistattraktioner. Har inte ens gjort det själv sedan jag flyttade hit, så nu äntligen blev det av! Tror jag räknade att vi gick igenom 9 olika parker den dagen. På söndagen gick vi från deras hotell till Brick Lane och landade tillslut på ett ställe som kommer att bli min favoritpub, jag kände det in enda in i benmärgen när vi kom in haha. The Astronomer hette den, så fantastisk mysig. Och så fantastiskt mysig helg. Är så tacksam över min fina familj och att de lyckades ta sig hit till mig. Det känns skönt att de har lite mer inblick i hur min vardag ser ut. Det har ibland känts som om jag pratar om en annan värld; någonting som ingen i familjen förutom jag har kunnat relatera till alls.

Amanda var också här för inte så länge sedan, precis innan jul, vilket också var så himla mysigt. Och nu när de andra var här bodde Jonathan hos mig. Tänker på de som inte har syskon och jag önskar så att de har någon i sin närhet som iallafall liknar vad det är att ha ett. Trots alla tjafs genom åren som jag haft med min syster och trots alla år det är mellan mig och min bror så är det verkligen guld att ha dem i livet. Appreciation post deluxe för familjen Sjöholm.


… inser vid närmare eftertanke att bilden kanske är lite opassande för ett inlägg om familjen hahaha, dör. Från en marknad på Brick Lane iallafall!


Från The Astronomer. Alltså, kärlek i väggarna.

 
Vi hade roligare än vad det ser ut som!!! Jag hade precis haft ett hysteriskt anfall på grund av att jag gått igenom 24 år av mitt liv utan att ha en aning om att det finns svarta svanar, så jag var bara lite utmattad.

Vi åt hela helgen, hela tiden. När vi inte gick. Tror vi snittade typ 20.000 steg, utan krydd. Nu har jag ätit tillräckligt för att stå mig tills sommaren kommer då pappa kan göda mig igen.

När galningarna ringde och överraskade från flygplatsen.

 
När Amanda posar…

vs. när jag gör det. Jag är ju så mycket storasyster och hon så mycket lillasyster att det är sjukt.


Ni är bäst på jorden. Jag vore ingenting utan er <3 (vilket ju även är bokstavligt talat, mamma och pappa ni gjorde ett bra jobb). KRAM

SJÄLVDESIGNERADE MODEKOMMENTATORER

Det här mer personlig stil. Jag är så tacksam att jag idag skiter blanka fan i vad jag klär på mig, att jag är trygg i mina val av utstyrslar och att jag inte följer en mall för vad en bör ha på sig/vad som är inne respektive ute eller lägger värdering i vad andra tycker är snyggt. Det är så långt ifrån Johanna 16 år, som var så ’medveten’ om vad andra tyckte och tänkte (eller iallafall gissade vad andra tyckte och tänkte).

Det är mycket som skall till för att en skall känna sig trygg i det där dock. Sociala medier, i synnerhet Instagram, kväver oss med normer för hur en bör se ut. Vi kväver varandra i det där. Det är så paradoxalt att vi lever i en värld där vi har den materiella möjligheten att se ut precis hur vi vill men ändå känner oss tvingade att hålla oss till de begränsade ramarna som vi tänker att andra satt upp för oss och vårt individuella uttryck.

Jag vet inte hur en bygger upp en tillräckligt stark gard för att stå emot det där. En kan nog inte göra det till fullo. Jag tror vi är för medvetna om varandra och för måna om att passa in i ett sammanhang. Även om jag kan ta på mig mycket konstigt och rocka det så gott jag kan så har jag ju ändå en sminkning och en frisyr som håller det inom ’ramarna’ för var som generellt kanske anses ’vanligt’. Men jag tycker ändå att jag lyckats bygga ett såpass bra självförtroende att jag kan ta på mig det jag tycker är snyggt utan att ha sett det på någon annan, och utan att fundera på om någon annan ens kommer att tycka att det är lika snyggt som jag.

Men så kommer ibland det här fenomenet med självdesignerade modekommentatorer upp. Folk som tycker att de har befogenhet att kommentera utseendet på andra av någon oklar anledning. Kanske för att vara roliga, kanske för att må bättre själva, kanske utan någon egentlig anledning mer än att vi är så indoktrinerade i det här med utseendefixering på alla håll och kanter. Häromveckan fick jag till exempel höra från en man att det såg ut som om jag hade pyjamas på mig. Jag tycker personligen att de kläderna är bland de coolaste jag äger. Jag fattar att min stil inte är helt enligt ’normen’ alla gånger och jag tycker att det är skitkul att sticka ut lite. Det gör inte mig någonting egentligen att någon annan går runt och tänker att jag ser ut att ha på mig en pyjamas. Det förbluffar mig bara att det är någonting en också känner att en behöver ventilera. Ett ytterligare exempel på detta var för ungefär ett år sedan, när min dåvarande roomies pojkvän lade kommentaren ’Are you going to a grudge party?’ när jag hade tagit på mig en svart jumpsuit och var redo att dra på fest. Det skall väl läggas till att han är såpass modemässigt insatt själv att han refererade till en skräckfilm snarare än en klädstil (vilket jag misstänker var vad han syftade på egentligen) men ändå. Det är heller inget fel i stilen grunge, men det är en rockstil som jag inte syftade till den kvällen. Jag siktade liksom inte på stilen: ”characterized by durable and timeless thrift-store clothes, often worn in a loose, androgynous manner to de-emphasize the silhouette” (Wiki). Jag hade liksom på mig strassörhängen till. Classy as hell, i mina mått mätt.

Oftast har jag fått sådana kommentarer av män, män som jag inte känner tillräckligt bra för att de skall veta om jag tycker att de är roliga eller inte. Tjejer är generellt mycket mer öppet positiva över att jag ’vågar’. Jag känner mig helt enkelt mycket mer säker på att kvinnor gillar att jag sticker ut än att män gör det. Det kanske har att göra med att klädval kan tolkas som ett statement för vad en vågar ta sig ann, och att icke-normativa val på den fronten talar för ett självförtroende hos mig som känns hotfull för i vissa andra. Men jag tror också att vi har olika stort ”intresse” av att lägga oss i hur andra ser ut. Personligen kan jag verkligen inte bry mig mindre om vad en människa väljer att klä på dig. Visst kan jag tänka att det inte är någonting jag skulle ha valt att ta på mig själv, men allvarligt. Hur kul är det om alla ser likadana ut. Och hur fruktansvärt viktigt kan det möjligtvis vara att informera en bärare av ett klädesplagg ser ut som ett rockigt, trasigt lakan, en pyjamas eller är ’för’ mycket/lite/tråkigt/galet.

Jag antar att jag mest bara är tacksam att jag inte brukar gå runt och reflektera över det där med hur andra väljer att se ut. Ännu mer tacksam är jag över det faktum att jag inte bryr mig om de få negativa kommentarer som ibland läggs utan minsta anledning. Jag suger åt mig av de positiva istället. Och ibland tar jag på mig den fulaste men kanske roligaste enhörningströjan i världen för att illustrera hur få fucks jag ger åt meningslösa åsikter om hur jag bör se ut.


Jag i min pyjamas!!!


Denise och jag, som har KUL i min pyamas!!

 

PEOPLE PERSON

Häromdagen satt jag och läste i biblioteket i lugnan ro, i ett tyst grupprum där 4, 5 andra för mig okända studenter satt också. Efter en stund kom ytterligare en för mig okänd student och frågade om han kunde få sitta vid samma bord som mig. Han pratade onödigt högt med tanke på att det skulle vara ett tyst rum, och både på grund av att jag kände ett behov av att tysta honom fort och på grund av att jag inte kunde med att säga nej, så nickade jag såklart. Han dumpade sin väska och fortsatte i ungefär samma ljudnivå att prata om att han behövde gå en runda och att jag gärna fick ha koll på hans saker. Återigen, jag är inte den som säger nej.

Efter en stund kom han tillbaka och satte sig vid sin dator. Jag satt och läste på andra sidan bordet, några stolar bort. Utan att titta upp från sin datorskärm började han prata, men även om han inte såg åt mitt håll var ju jag den enda vid bordet. Uppenbarligen var det mig han ville säga något till. Men vad är det första han säger, i vanlig samtalston i det tysta, halvfulla grupprummet? ”I’m weak for blondes,  you know”. ’Okeeeej’ tänkte (och svarade) jag och fokuserade på att inte titta åt hans håll då mitt osminkade ansikte troligen var rödare än en solmogen tomat vid det laget. Personerna i grupprummet tittade upp eftersom de såklart hörde varenda ord han sa. Han fortsatte och frågade vart jag kom ifrån, och jag är ju återigen inte den som är den så jag svarade kort och svagt ”Sweden” utan att titta upp från mina papper. Han började sedan berätta om att han ville åka till Sverige (det vill tydligen alla jag någonsin talat med här som inte är svenskar av någon anledning; de tror nog att det finns snö och norrsken precis överallt). Sedan berättade han om alla svenska tjejer han dejtat. ”You know, the Swedish girls I’ve dated have been really naughty”. Alltså där slog prydhetens mamma till mig på käften och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag svarade inte. Vad säger en ens i en sådan situation. ”But as you might know, us guys can be pretty naughty too”. Nej nej nej, jag var härmed beredd att sjunka genom golvet; jag i princip bad till en gud jag inte tror på att det faktiskt också skulle ske. Människorna i rummet lyssnade märkbart på allt som sades och de kikade upp från sina papper åt vårt bords håll. Jag svarade bara med ett trevande ”Okeey….(?…)” igen. Han fortsatte: ”What would your parents say if you brought home a huge black guy like me?”. MEN ALLTSÅ VAD HÄNDERRRR. Jag började titta efter någon som stod och filmade. Det måste ju bara vara ett skämt, det här, tänkte jag. Men icke. Inga kameror. Utan att jag visat något intresse eller förmåga att svara på den frågan började han fråga vad jag gjorde i London. Han frågade om Sverige inte ville ha mig längre eller om jag kom hit för alla män. Och här, kan ju tyckas, att jag borde ha varit förnedrad nog av denna man att jag skulle hållit käften alternativt lämnat rummet? Men nej, jag är trevlig på ett mycket problematiskt sätt. Jag kan liksom inte inte svara. Efter en förklaring bestående av ett fåtal ord om att King’s är bra och jag ville utomlands lade han till att ”you just came here for the fashion shows, didn’t you”. Jag satt praktiskt taget i pyjamas och hade en mössa på mig. ”Does it look like I came for the fashion shows?” var jag då tvungen att lägga till. De två killarna bakom oss fnissade till och killen vid mitt bord bytte snabbt samtalsämne. Han berättade att han läser finans och skall rädda världen. Och tänka sig, DÅ var det klart: jag lämnade bordet.

Det är en sådan komisk situation när en tänker tillbaka på det. Vem gör ens något sådant. Och vem är ens jag som inte bara skiter i att svara. Och vem är ens MED om en sådan situation? Jag. Främlingar börjar fan alltid prata med mig. Inte enbart i sådana här sjuka situationer, och då rakt inte på grund av att de försöker ragga upp mig som jag misstänker var fallet denna gången. Utan generellt. Människor pratar jämt med mig. Folk i affären, i köer, på tunnelbanan, på flygplatser. Det spelar ingen roll vart jag är. Det är på en nivå som jag nu börjar misstänka att många andra inte upplever. Senast igår stod jag på tunnelbanan och läste Alice i Underlandet, animerad av Tore Jansson. Jag stod och flinade lite medan jag läste och var helt inne i boken och musiken i mina lurar, men helt plötsligt såg jag en stor, gammal hand peka i min bok. Där stod en gammal man med långt grått hår, ryggsäck och mossgröna kläder från topp till tå som bara ville säga att min bok var fin. Han sa att sidorna var fina, att illustrationerna var fantastiska och att ”that’s just the way a book should be”. Han ville inget mer än så. Han skulle gå av nästa stopp.

När jag fastnade i tunnelbanan en annan gång för inte så längesedan började en gäng tanter att dra ordvitsar för mig, för att jag skulle avgöra vem av dem som var roligast. Jag har suttit och försökt kommunicera med en nykommen Syrian på ett tåg, haft en timmas lång konversation med en klockbutiksägare på en buss, diskuterat realism med en holländare på väg hem från flygplatsen och så mycket annat, och det är aldrig jag som inleder konversationerna. Det är inte några skummisar eller äckel jag pratar om här. Det är bara människor som verkar vilja ha ett kommunikationsutbyte och jag råkar vara den de vänder sig till. Jag undrar om det finns människor som bara är sådana. Som ser eller verkar tillräckligt approachable för att totala främlingar skall känna sig trygga nog att inleda en konversation. Isåfall är jag nog en sådan. Jag tror min mamma är sådan också. Min mormor var definitivt en sådan. Det kanske ligger i släkten. Det kanske också har att göra med att jag bara inte kan med att sitta och hålla tyst när någon säger någonting till mig. Jag känner ett behov att att bekräfta någons försök till att få kontakt med mig. Det bara funkar inte för mig att titta åt ett annat håll eller att låtsas som om jag inte hörde. Jag tror att det dessutom har att göra med om att jag tycker människor är så fascinerande, så jag vill liksom inte gå miste om vad jag kan få höra från dem. Jag tror att jag är glad att jag är sådan (förutom när det kommer till tysta delen i biblioteket och fruktansvärda försök till ragg). Jag har fått höra så mycket intressant och kommit i kontakt med så mycket människor på det sättet. Varför de väljer att prata med just mig förblir dock ett mysterium för mig.

MELANKOLISKA MÅNDAG

Denna måndag vill jag bara lägga bakom mig och aldrig behöva tänka på igen. Allt har bara gått fel; grannen nedanför oss hatar oss och verkar vilja göra allt för att vi inte skall bo kvar. Boendet för sommaren oroar. Stressen över allt som kommer behövas göras inom närmsta tiden smyger sig på mer och mer.

Det är sådana där små saker som känns tunga att bära på samtidigt liksom. Jag har ett behov att ventilera som jag inte hade igår. Jag har ett behov av att vara med min familj. Med mina bästa vänner. Jag känner mig frånvarande som inte kan vara där, i Sverige, men också frånvarande där jag faktiskt befinner mig nu. Det är konstigt det där, hur en ibland kan känna sig ensam i Europas största huvudstad. Hur det ibland känns som att det ligger en tung sten på bröstkorgen som det inte fanns den minsta känning till dagen innan.

Men där är jag idag iallafall. Och jag var där lite igår också. Det är då jag brukar söka räddning i promenader. Oftast helst också med frisk luft att pusta ut lite av det tråkiga i, men här i London får jag snarare låtsas som att de få graderna som ljuger om friskhet inte i själva verket är proppade med avgaser. I sommar har jag planerat att köra en riktig cleans av huvudet (och kanske även lungorna, efter storstadslivet här). Ska gå Padjelantaleden, ensam. Fy fan vad najs. Alltså egentid, love it. Tystnad. Jag crave:ar lite tystnad. Inte en enda siren, inte ett enda billarm. Det är så att jag redan nu ibland kan längta till den totala avskärmningen från allt.

Ah, så idag blev det inte roligare än så. Knappt en tillstymmelse till skämt. Det får bli lite foton från de där mytomspunna, magiskt terapeutiska promenaderna istället. Imorgon är en ny dag!

 

MORGONSTUND HAR GULD I MUN

Efter över en månad utan några ord här är jag back on track. 81 raderade spamkommentarer om female viagra senare så är denna blogg vårstädad och jag redo att skriva ner om vad som skett det senaste.

… Vilket är mycket. Jag har fått en vardag här på ett sätt som gör att ventilering inte har behövts/behövs lika mycket längre. Jag har alltid varit dålig på att föra dagbok och ventilera och gör för det mesta det för mig själv. Men det är lite småkul att ha mina dagar nedskrivna här, så jag skall jobba på det. Om inte för ventileringsbehoven så åtminstone för att livet är så KUL och jag vill MINNAS det.

Dagarna på uni rullar på och jag har en triljard uppsatser att skriva här inom den närmsta tiden. Jag håller just nu på och skriva en ganska existentiellt krisig uppsats (coming från en juriststudent) i min internationella rätt-modul som handlar om ’rätten att ha rättigheter’. Den handlar om minioritetsgrupper och människor utan nationalitet och hur det är en nationalitet (och inte det faktum att vi alla är människor) som ger oss rättigheter i princip. Är ganska så tagen av ämnet och ser faktiskt fram emot att skriva den uppsatsen. Det är många nyttiga men fruktansvärda insikter som kommer på köpet, särskilt för en person som jag; som under rätt så många år av sitt liv satt en tilltro till att mänskliga rättigheter som de ser ut idag är någonting som alla KAN och BORDE vara berättigade till.

“Once they had left their homeland they remained homeless, once they had left their state they became stateless; once they had been deprived of their human rights they were rightless(…)” – Hannah Arendt

 

“Their plight is not that they are not equal before the law, but that no law exists for them; not that they are oppressed but that nobody wants even to oppress them…” – Hannah Arendt

… Men jag skriver annat lite mer lättsamt också!! Har nu genomgått hälften av en kreativ skrivarkurs på British Library och det är  himla roligt. Jag är med råge yngst i ett gäng på 16 väldigt olika individer som deltar i kursen ’Folklore to Fiction’ där vi lär oss skriva fiktion-böcker och använder en J.K Rowling-utställning som biblioteket ställer ut nu som utgångspunkt. Det är så jäkla häftigt att se hur mycket efterforskning hon gjort till Harry Potter-böckerna. Det är en hel vetskap. Hur hon inspirerats av sägner, tagit namninspiration från stjärnkonstellationer och ritat kartor över hur allting skall hänga samman. Jag som alltid haft drömmen om att en dag skriva en bok blir helt slagen av det och känner ju dock att det är ett sådant projekt att det får vänta tills jag är pensionär. Men kursen har gett mig många matnyttiga tips i hur en bygger karaktärer, omgivningar och en grundstory att bygga vidare på. Jag har 3 onsdagar kvar nu och jag har definitivt blivit ännu mer taggad på att någon gång skriva en fiktion-bok. Tror det är sjukt nyttigt för en att låta fantasin flöda i ord på det sättet. För jag har märkt att en slutar använda fantasin när en blir äldre? Jag kan liksom minnas att jag som barn lät fantasin smyga sig på precis hela tiden. Som vuxen skall en vara så förnuftig, resonlig och realistisk hela tiden. Tråkigt egentligen alltså, en glömmer av att fantisera ganska lätt. MEN: den här skrivargruppen ger mig hopp. Den består av en sådan mix av personer, många av dem äldre. En skotsk gråhårig kvinna som älskar starka färger och glitter. En tjej i min ålder med sneda tänder som alltid har på sig Star Wars-tröjor. En skallig, äldre man med tjock mustasch och Hogwarts-halsduk. En kvinna med Acnekläder, pottfrisyr och som kan allt om folklore. En indisk/brittisk tjej som jobbar som datatekniker och som har ett amputerat ben. Hon har designat sin egna protes så att den ser ut som en bokhylla fylld med böcker. En man som ser ut som ser ut och beter sig som Stanford i Sex and the City som är journalist. En kristen kvinna som frilansat i Dubai de senaste åren. En kort, kraftig liten kvinna med asiatiskt påbrå som vill dela med sig av allt hon skriver (hon är superduktig). En kvinna i medelåldern som ser ut som hon kommer direkt från ett cosplay där hon spelat wildling i Game of Thrones. Hur kul som helst. Aldrig känt mig så normalt tråkig i hela mitt liv haha.

Men det är vardagarna det! Nu är det helg och ikväll skall vi ut. Vi skall ha lite folk över här senare och det blir kanontrevligt. Morgonen kunde inte heller börjat bättre när Kalla vann första OS-guldet i Pyeongchang. Det blir liksom ännu mer underbart när jag och Henrik bor med två norskor. Det är som en dubbel dessert, grädde på moset, morgonstund med guld i min i DUBBEL bemärkelse. Life’s good, life’s good.


Where the magic happens; nya idéer kräver nya skrivböcker. Vissa är svaga för skor och väskor. Detta är min svaghet.


Från British Library…


… till promenader i Canary Wharf. Det är praktiskt mina vardagar nu för tiden.


Återigen böcker. Mjuka byxor och böcker. Det är det jag lever för.

NYÅRS-PEPP & FESTFIX

Kalas är typ det roligaste som finns. Så därför ska jag anordna en nyårsfest. Även om många kanske skulle hävda att det är absolut sämsta tillfället att rodda en fest på grund av förväntningar etc., så tycker jag tvärtom. Fest är bäst #djup.

Det blev en och annan fest anordnad när jag var evenemangsansvarig för JF. Så jag kanske har lärt mig, vant mig och slappnat av lite kring det hela. Det känns inte stressigt på ett jobbigt sätt alls. Dessutom har jag nog förhoppningsvis ett litet crew som hjälper till lite. Kanske får sponsra dem med sprit eller annat mer passande; får se hur dyra deras tjänster blir. Det är ju ändå roligast att planera och anordna tillsammans, så det får kosta x antar bakispizzor helt enkelt. Roligast är ju också att ha ett tema, vilket årets nyårsfest givetvis skall ha också. Förra året körde jag och Linnea på Gatsby; vilket funkar väldigt bra på nyår då det känns lite lyxigt. Och det var så himla kul att folk verkligen gick in för temat! I år tänkte jag dock köra på någonting lite mer färgsprakande, för det känns lite jag och lite annorlunda. Eftersom jag dessutom missade Way Out West för första gången i år på flera år, så tänkte jag att festival kändes kul! Dessutom hyr jag en lokal som ligger i Slottskogen så det kan ju inte bli mer passande. Förutom att det är mitt i vintern då kanske, men asch. Det blir regnbågar, paljetter och enhörningar för hela slanten. Hur resultatet blir återstår väl att se, men jag är pepp. Ska bli skitkul rent ut sagt.

Innan inbjudan på Facebook, där nya personer läggs till lite huxflux närsom vänner till mig vill ha med sig flera osv, så gjorde jag en faktisk inbjudan och skickade till de jag visste adressen till och som jag misstänkte nog skulle tacka ja. Såhär såg den ut:

Alltid kul med riktiga kort tycker jag. Det känns lite extra speciellt, som ju hela grejen med nyår också gör på något konstigt vis. Faktiskt fett nöjd med inbjudan med tanke på att jag är helt talanglös när det gäller datorprogram; designprogram speciellt. Använde programmet Vectr för att jag är en snål jävel som inte går och köper program. Tyckte det funkade kanon. Mina mått mätt iallafall.

Pinterest går också hett i planeringstider. Tycker att det är det är en så himla bra social media/hemsida för inspiration och så väldigt mycket bättre än google när det kommer till kvalitéts-inspiration (nypåkommet ord av mig precis just nu). Det gäller inte bara bilder utan också artiklar, recept och så mycket mer. Söker du på ’gul klänning’ får du liksom upp en trendig, snygg gul klänning och inte en kycklingdräkt vilket du potentiellt hade kunnat få upp som första-träff via en sökmotor liksom. Har inte kollat upp om så är fallet med just gula klänningar, men u get my point.

Ja, så nu är det beställningar på Ebay och Amazon som hägrar. Det är så fruktansvärt mycket billigare att köpa hem allting därifrån, så är en ute i god tid är det verkligen att rekommendera. Det kan ta en liten stund att få grejerna hem till Sverige, och jag har känslan av att många generellt är lite fega för att köpa från de sidorna. Det är lite som ’Tradera/Blocket’-rädslan för att bli blåst av självständiga småshoppar tror jag. Men jag har personligen bara asbra erfarenheter av både Ebay och Amazon. Hur bra sidor som helst med precis allting. Särskilt Amazon – love u.

Så nu hoppas jag bara att så många som möjligt vill komma! Har ju så mycket roliga vänner. Men än är det lite tidigt för folk att tacka ja tror jag. Oftast agerar ju människor på en sista-minuten-basis så jag misstänker att det trillar in mycket anmälningar när folk börjar förstå att det snart är dags. Det har ju bara precis hunnit att blivit december för sjutton. Det är bara jag som är ivrig att köpa glitter.