PEOPLE PERSON

Häromdagen satt jag och läste i biblioteket i lugnan ro, i ett tyst grupprum där 4, 5 andra för mig okända studenter satt också. Efter en stund kom ytterligare en för mig okänd student och frågade om han kunde få sitta vid samma bord som mig. Han pratade onödigt högt med tanke på att det skulle vara ett tyst rum, och både på grund av att jag kände ett behov av att tysta honom fort och på grund av att jag inte kunde med att säga nej, så nickade jag såklart. Han dumpade sin väska och fortsatte i ungefär samma ljudnivå att prata om att han behövde gå en runda och att jag gärna fick ha koll på hans saker. Återigen, jag är inte den som säger nej.

Efter en stund kom han tillbaka och satte sig vid sin dator. Jag satt och läste på andra sidan bordet, några stolar bort. Utan att titta upp från sin datorskärm började han prata, men även om han inte såg åt mitt håll var ju jag den enda vid bordet. Uppenbarligen var det mig han ville säga något till. Men vad är det första han säger, i vanlig samtalston i det tysta, halvfulla grupprummet? ”I’m weak for blondes,  you know”. ’Okeeeej’ tänkte (och svarade) jag och fokuserade på att inte titta åt hans håll då mitt osminkade ansikte troligen var rödare än en solmogen tomat vid det laget. Personerna i grupprummet tittade upp eftersom de såklart hörde varenda ord han sa. Han fortsatte och frågade vart jag kom ifrån, och jag är ju återigen inte den som är den så jag svarade kort och svagt ”Sweden” utan att titta upp från mina papper. Han började sedan berätta om att han ville åka till Sverige (det vill tydligen alla jag någonsin talat med här som inte är svenskar av någon anledning; de tror nog att det finns snö och norrsken precis överallt). Sedan berättade han om alla svenska tjejer han dejtat. ”You know, the Swedish girls I’ve dated have been really naughty”. Alltså där slog prydhetens mamma till mig på käften och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag svarade inte. Vad säger en ens i en sådan situation. ”But as you might know, us guys can be pretty naughty too”. Nej nej nej, jag var härmed beredd att sjunka genom golvet; jag i princip bad till en gud jag inte tror på att det faktiskt också skulle ske. Människorna i rummet lyssnade märkbart på allt som sades och de kikade upp från sina papper åt vårt bords håll. Jag svarade bara med ett trevande ”Okeey….(?…)” igen. Han fortsatte: ”What would your parents say if you brought home a huge black guy like me?”. MEN ALLTSÅ VAD HÄNDERRRR. Jag började titta efter någon som stod och filmade. Det måste ju bara vara ett skämt, det här, tänkte jag. Men icke. Inga kameror. Utan att jag visat något intresse eller förmåga att svara på den frågan började han fråga vad jag gjorde i London. Han frågade om Sverige inte ville ha mig längre eller om jag kom hit för alla män. Och här, kan ju tyckas, att jag borde ha varit förnedrad nog av denna man att jag skulle hållit käften alternativt lämnat rummet? Men nej, jag är trevlig på ett mycket problematiskt sätt. Jag kan liksom inte inte svara. Efter en förklaring bestående av ett fåtal ord om att King’s är bra och jag ville utomlands lade han till att ”you just came here for the fashion shows, didn’t you”. Jag satt praktiskt taget i pyjamas och hade en mössa på mig. ”Does it look like I came for the fashion shows?” var jag då tvungen att lägga till. De två killarna bakom oss fnissade till och killen vid mitt bord bytte snabbt samtalsämne. Han berättade att han läser finans och skall rädda världen. Och tänka sig, DÅ var det klart: jag lämnade bordet.

Det är en sådan komisk situation när en tänker tillbaka på det. Vem gör ens något sådant. Och vem är ens jag som inte bara skiter i att svara. Och vem är ens MED om en sådan situation? Jag. Främlingar börjar fan alltid prata med mig. Inte enbart i sådana här sjuka situationer, och då rakt inte på grund av att de försöker ragga upp mig som jag misstänker var fallet denna gången. Utan generellt. Människor pratar jämt med mig. Folk i affären, i köer, på tunnelbanan, på flygplatser. Det spelar ingen roll vart jag är. Det är på en nivå som jag nu börjar misstänka att många andra inte upplever. Senast igår stod jag på tunnelbanan och läste Alice i Underlandet, animerad av Tore Jansson. Jag stod och flinade lite medan jag läste och var helt inne i boken och musiken i mina lurar, men helt plötsligt såg jag en stor, gammal hand peka i min bok. Där stod en gammal man med långt grått hår, ryggsäck och mossgröna kläder från topp till tå som bara ville säga att min bok var fin. Han sa att sidorna var fina, att illustrationerna var fantastiska och att ”that’s just the way a book should be”. Han ville inget mer än så. Han skulle gå av nästa stopp.

När jag fastnade i tunnelbanan en annan gång för inte så längesedan började en gäng tanter att dra ordvitsar för mig, för att jag skulle avgöra vem av dem som var roligast. Jag har suttit och försökt kommunicera med en nykommen Syrian på ett tåg, haft en timmas lång konversation med en klockbutiksägare på en buss, diskuterat realism med en holländare på väg hem från flygplatsen och så mycket annat, och det är aldrig jag som inleder konversationerna. Det är inte några skummisar eller äckel jag pratar om här. Det är bara människor som verkar vilja ha ett kommunikationsutbyte och jag råkar vara den de vänder sig till. Jag undrar om det finns människor som bara är sådana. Som ser eller verkar tillräckligt approachable för att totala främlingar skall känna sig trygga nog att inleda en konversation. Isåfall är jag nog en sådan. Jag tror min mamma är sådan också. Min mormor var definitivt en sådan. Det kanske ligger i släkten. Det kanske också har att göra med att jag bara inte kan med att sitta och hålla tyst när någon säger någonting till mig. Jag känner ett behov att att bekräfta någons försök till att få kontakt med mig. Det bara funkar inte för mig att titta åt ett annat håll eller att låtsas som om jag inte hörde. Jag tror att det dessutom har att göra med om att jag tycker människor är så fascinerande, så jag vill liksom inte gå miste om vad jag kan få höra från dem. Jag tror att jag är glad att jag är sådan (förutom när det kommer till tysta delen i biblioteket och fruktansvärda försök till ragg). Jag har fått höra så mycket intressant och kommit i kontakt med så mycket människor på det sättet. Varför de väljer att prata med just mig förblir dock ett mysterium för mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *