SISTERS-IN-LAW

Hösten 2013 började jag på juristprogrammet. Minns första dagen så väl fortfarande. Jag var nämligen så orimligt osäker på vad jag skulle ta PÅ mig. Ironiskt med tanke på att jag bara häromdagen skrev ett inlägg om att jag inte bryr mig om sådant numera. Ännu mer ironiskt att jag något år senare in på programmet färgade håret lila och köpte upp sortimentet på Monki. Hur som helst. Jag hade en DKNY-väska som jag hade ’investerat i’ (den gick sönder efter ett år, ’kvalitet håller bättre’ osv). Jag hade också en blåvitrandig skjorta från Ralph Lauren, precis som ungefär alla andra. Kan utan tvekan säga att jag idag aldrig skulle ha tagit på mig en sådan skjorta frivilligt, satan vad obekvämt.

Första dagen, på inskrivningsdagen, så hade vi en introduktionsföreläsning följt av en rundvandring på skolan. Jag tror att vi blev indelade i efternamn och jag skulle gå i en grupp som leddes av en student ett år över oss. Efter den rundvandringen undrade jag om han någonsin ens brukade befinna sig i skolan. Handelshögskolan i Göteborg är inte jättemånga kvadratmeter, men jag antar att vår guide varit för upptagen för att insupa all kunskap om paragrafer för att lära sig att hitta till någonting annat än matsalen.

På rundvandringen med undertecknad (Sjöholm) gick också en SultanSteffnerSelin och Sjöqvist. Kanske skulle också en Sars ha gått med i vår grupp om det inte var för att hon var sen/inte där/bortglömd(?). Elin var hur som helst inte med i våran lilla karavan den dagen. Därefter följde 3 veckor av konstant alkoholintag, hundra stela små spex inför potentiella framtida arbetsgivare som inte kunde bry sig mindre och maskeradfester vars förberedelser av outfits min mamma var mer engagerad i än jag själv. Tre år senare var mina absolut närmsta vänner från juristprogrammets 2018 års examinerande klass fortfarande de där stollarna från rundvandringen som inte lärde oss ett skvatt. Vi hittade tidigt också A-lagarna Andersson, Andersson och Apell (… vars grupp vi nästan alla också borde ha räknats in i efter nollningsperioden kanske) och Elin likaså. Madeleine slutade på programmet rätt tidigt. Men lite avrundat skulle jag vilja säga att det var vi ’sedan dag ett’.

Det är så roligt hur en grupp människor kan hitta varandra sådär. Gud, vi är ju så olika. Jag minns att jag tyckte Josefin verkade störtskön och hon hade så grov göteborgska att det var svårt att ta henne på allvar: nu tar jag henne på största möjliga allvar för hon är så driven och cool. Frida och Malin verkade hemmakära: de är nog de som vågat sig längst bort av alla. Jag tänkte att Michaela hade hamnat fel; hon var som tagen från en kreativt skrivande-blogg och sade högt till vårt muskelberg till guide att hon ville studera genusrätt och då tror jag han blev ännu mer osäker på vad som var höger och vänster. Elin kom till juristprogrammet direkt från GMU:n och såg (ser) ut som en 10 gånger bättre version av Ebba von Sydow och/eller Emilia de Poret, så hon uppfattades ju inte det minsta skrämmande ((((ironi))))). Nu är hon den jag har närmast kontakt med av dem alla och är faktiskt en riktig mjukis. Jag hade kunnat sätta pengar på att Johanna Steffner var minst 3 år äldre än mig för jag förstod inte hälften av orden i hennes vokabulär. Emelie verkade lugn – det tror jag kanske var en av mitt livs största missbedömningar av en Duracellkanin. Det är så kul med första intryck. Och jag tycker det är så roligt att människor bara känner på sig med en gång de träffas att det där intrycket, hur skevt det än må vara till en början, ändå är ett positivt intryck.

För några veckor sedan skickade alla in sin examensuppsats för att nu vara färdigutexaminerade jurister utom jag. Jag trodde inte att det skulle kännas i hjärtat så som det gjorde faktiskt. Jag är ju där jag vill vara och där jag ska vara just nu. Det är jag säker på. Men känslan var lite som om en blivit snuvad på studenten. Som om målgången stängdes igen medan jag fortfarande var kvar i spåret. Det är ju självklart att så var tvunget att bli fallet – jag har tagit en tre års lång paus från programmet och de andra körde på. Men ändå. Det är någonting med att få knyta ihop säcken; inte bara sin egna men den som en delar med de andra. Få skåla den sista juriststudentskålen tillsammans med dem. Det hade liksom varit roligt att få börja och avsluta den där redan tillsammans med dem. Och nu känner jag mig verkligen återigen som minstingen i gänget (trots att det på pappret faktiskt ändå var Johanna Steffner som var yngst, trots allt…). Minstingen som sitter kvar i skolbänken några år till och som har ’vuxna juristkompisar’ nu. Det är en obeskrivlig känsla. För samtidigt är jag så otroligt glad att jag inte är dem, haha. Jag är inte där än. Och nu riskerar jag ju inte heller att stjäla varken uppmärksamhet eller ära från någon av dem den dagen jag ställer till med examensfest, för en sådan kan de räkna med kommer att blir av. Summa summarum är jag glad att jag hittade kompisar på ett universitetsprogram som jag så ofta kände att jag inte passade på; som jag inte riktigt kanske är gjord för men som nu vill göra klart för att kunna bocka av den bedriften. De där kompisarna var där ändå, och hjälpte till på vägen när en hade dåliga guider, dagar och tentaresultat.

Det var min lilla historia om mina jurist-kompisar det. Jag är säker på att ni ser dem posera på professionella fotografier hos fina juristbyråer inom snar framtid, men här kommer lite bilder från när Josefin, Michaela, Josefin, Elin och jag var i Stockholm i somras istället. För att jag saknar dem och sommaren. Jag hoppas även att detta blir en fin påminnelse för dem om hur mycket de älskar mig och hur rimligt det är att de som hårt arbetande jurister tar sommarens AW-notor nu när jag fortfarande är en stackars student.




 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *