SO LONG SHEPHERDS BUSH

Det är över; första året; finito; passé. 2 månaders intensivt tentaplugg och 4 tentor senare sitter jag här i mamma och pappas kök och vill krama det fulla kylskåpet medans kaffet puttrar klart. Har fortfarande inte stressat ner tillräckligt för att känna att ’stenen’ skall lyftas från bröstet, men nu har jag helt ledigt i två veckor och skall bara andas och se vart dagarna bär.

Jag flyttade ut från lägenheten i Shepherd’s Bush nu i veckan också, innebärandes att så mycket som det bara gick skulle med hit hem till Sverige. X antal vakuumpåsar senare fick jag med det mesta, men i för många väskor och i för tung vikt. När jag lyckats komma hela vägen till flygplatsen och incheckningen av bagage var detta givetvis någonting som de lade märke till. Damen bakom disken sa först åt mig att jag behövde betala för övervikt  med 10 kilo, men sedan insåg hon hur mycket handbagage jag hade också (cirka dubbelt så mycket som är tillåtet). Med smått panik i både rösten och ögonen försökte jag förklara för henne att jag höll på att flytta hela mitt liv. Då gör hon den en vill kyssa fötter för: checkar in mitt handbagage och bjuder på incheckningen av den 31 kilo tunga väskan. Bjuder på det. Jag hade fått betala 95 kr/kilot för den satans väskan annars. Per automatik sa jag åt henne att hon räddat mitt liv, vilket ju är en överdrift utan dess like, men asså stjärna. Tänk vilken tur att jag gick just till henne. Väl på Landvetter höll i och för sig karmans mamma på att läxa upp mig där jag stod sist av alla utan min sista väska på bandet. Men en tjej som tagit fel kom rusandes och tillslut kunde jag komma till insikt med att jag klarade mig smärtfritt hem trots 27 grader sol, 5 gigantiska väskor och över 30 kilo övervikt. Halle-freaking-lujah.

Veckorna som gått har det senaste bestått från ensamt bibliotekshäng från 8-22 nästan varje dag, med undantag från en helg som spenderades i Uppsala hos Alice över Valborg. Jag tror och hoppas att de timmarna har lönat sig, det har känts så i tentasituationerna iallafall. Får se i juli när vi får resultaten. Men det är sådan sjuk grej att skriva tenta på King’s. Vi sitter i en stor hall med över 2500 personer fördelat på 2 våningar. Vi får bara ha vattenflaskor som är helt genomskinliga och saknar all form av text, en får inte ha på sig sin klocka, en får inte ha pennfack utan allt måste ligga i genomskinliga plastpåsar. Pennorna måste vara helt fria från text och en får inte prata alls från det att en går in i hallen 30 minuter innan tentan börjar. De inspekterar alla väskor och fickor, loggar alla som går på toaletten och anmäler massor till universitetsnämnden; en viskning, ljudsignaler innan tentan ens börjat… allt. Första tentan var det superskrämmande men vid den tredje tentan var det dock normaliserat. Det har dock inte känts riktigt normalt eller lätt att gå från att skriva tenta till att sätta sig i biblioteket direkt för att plugga till nästa. Det har verkligen varit så; jag har tagit mitt genomskinliga ”påse-pennfack” och satt mig för att plugga igen. Men nu är det finito med det för en lång tid framöver! Är aspepp på att vara i Sverige igen, på att sommaren börjar kika fram och för att ladda om inför ett nytt, kul år i London nästa höst igen.

Officiella lyckan

Inofficiella, riktiga känslan



Sista promenaden från biblioteket på en bra stund. Har inte tappat känslorna för London dock. Vi hade en liten tuff period bara.

Om det inte är så att jag och mina klasskompisar flyttar hit nästa år igen så är det ”So Long SB!” för min del. Det känns faktiskt rätt najs att se andra delar av London som kanske inte är lika ’posh’. Ställen med mindre fina balkonger och mer sunkiga barer. Identifierar mig med sunk, obviously.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *